- Basic Emotions

Basic Emotions

Det går att från 1500-talet spåra ordet ”emotion” från franskans ”émouvoir” som i verbformen bokstavligt betyder att röra upp. Känslor är ibland förnekade och ibland övervärderade som att upplevelser spelar en totalt dominerande roll för vårt vardagsliv. Och idéer om åtskillnaden mellan tanke och känsla har funnits dokumenterad sedan antiken. Den traditionella definitionen av emotioner är att dessa är medfödda och medierade av subkortikala strukturer.


Åtminstone sedan Darwin finns en idé att emotioner tjänar ett överlevnadssyfte. Och att det finns basala, eller primära, emotioner som är neurala primitiva mekanismer som tjänar till anpassning för ökad benägenhet av släktets överlevnad: till exempel rädsla och äckel medierar undvikande, glädje som medierar närmande, och ilska som medierar försvarsbeteenden.

 

En populär teori är att dessa reaktioner gradvis genom människans utveckling vidgats till sekundära komplexa funktioner genom hjärnans evolution och att de primära emotionerna således är mer ursprungliga och primitiva såsom uttrycket "reptilhjärnan" antyder.


Men senare forskning pekar på att dessa teorier är otillräckliga och menar att "känslor", eller snarare: förståelse av upplevelser, är kontrollerade av högre kortikala strukturer, det vill säga kognitiva strukturer i neocortex, som tolkar upplevelser och som reagerar också med ett överlevnadsperspektiv. Dessutom att ”primitivare” djur också har primitiva kognitioner för självstyrning.


Tolkningsprocessen är ur detta senare perspektiv en mix av återhämtning ur minneslagring ur en rad olika kortikala och subkortikala sensoriska, motoriska och episodiska neurala nätverk (syn, lukt, spatialitet, episodiska minnen, DNA, etc.).


Begreppet basala känslor avser att det dessutom finns ett begränsat antal medfödda och universella känslokategorier, som är mer biologiskt grundläggande än andra, till exempel Descartes ansåg att ”förundran” [nyfikenhet] var mer bestämmande.


Varje grundläggande ”basal” känsla kan i detta perspektiv definieras funktionellt ofta utifrån mognad och med utgångspunkt från individens utveckling från DNA till foster till uppväxt och barndom. Sekundära, eller komplexa, emotioner beskrivs ofta med ett psykosocialt perspektiv till exempel avundsjuka, stolthet, skam, ömhet och kärlek. Dessa ansågs sakna tvärkulturella uttryck, men nya fynd har visat att exempelvis skam och stolthet aktiverar särskilda muskulära kroppshållningar och som preliminärt pekar på specifika uttryck även för dessa emotionella upplevelser.

Det är graden av självmedvetenhet som är det centrala i teorier om sekundära emotioner. Men till exempel Joseph LeDoux har argumenterat att det inte är meningsfullt att skilja mellan primära och sekundära emotioner, att det helt enkelt inte finns något som kan kallas grundemotioner. Alla emotioner bör istället betraktas som en slags mentala genvägar för överlevnad. LeDoux menar också att emotioner istället kan betraktas med implicita och explicita komponenter. Den implicita innefattar fysiologiska reaktioner och den explicita beskriver den medvetna tolkningen av upplevelsen. Därmed jämförs olika kemiska profiler istället för ansiktsmuskulatur. (Se fliken Ångest och Rädsla)


De primära emotionerna är således traditionellt sett neurobiologiskt automatiserade funktioner utanför medvetandet och där amygdala tidigare antogs spela en central roll, men som numera, enligt LeDoux, istället antas ha en medierande roll. Till detta perspektiv finns olika biologiska system och teorier. Sekundära och självreflekterande emotioner är delaktiga i psykosociala processer såsom skam, skuld, förakt, avundsjuka, stolthet, sorg, ömhet och kärlek.


Vissa teoretiker särskiljer dessutom mellan autonom sensorisk arousal medan andra inte vill tala om detta som ”emotioner” utan just bara som sensoriska system. Våra kroppar producerar ändock fysiologiska reaktioner som feedbacksystem som anpassar och förbereder oss inför att något ska hända, till exempel att blodtrycket och balansorganen i innerörat anpassas när vi reser på oss, detta är ett adaptivt system som via interoceptiska emotionella system gradvis medvetandegör oss inför lägesförändringar och gör att vi anpassar oss till den kommande nya situationen. Dels att vi gradvis lär oss vad som är på gång, såsom Damasios experiment pekar på att människan har en benägenhet att upprepa handlingar som är till nytta för oss och undvika negativt, detta redan innan vi på ett kognitivt medvetandeplan inser konsekvenserna.


Interoception är intryck av kroppens inre tillstånd och omfattar en process att integrera signaler från inre organ via nervceller och molekyler till specifika delregioner i hjärnan såsom hjärnstammen, talamus, insula, somatosensorisk och främre cingulatcortex, detta möjliggör en nyanserad tolkning av kroppens fysiologiska tillstånd (se fliken Hemliga hjärnan).


Den tidigare dominerande lokalisationsteorin har en del uppenbara begränsningar. fMRI-forskning har visat att hjärnan kommunicerar i nätverk, även om skador i vissa orter i hjärnan ger vissa typiska problem, tycks dessa ”centra” vara mer som nätverksnoder i ett större sammanhang. Det andra problemet med lokalisationsteorin är att det förutsätter en idé om centra. Givet dessa centra, måste man i så fall fundera över vad som är centrum i detta centrum, och finns det ytterligare lager: en homonculus inom nästa homonculus… och vem pratar den med? Spöket i maskinen och Descartes dualism återkommer i ständigt nya skepnader.


Forskning har visserligen visat att aktivering av posteriora superiora temporala sulcus och vänster temporallob kan ses som en hjärnans beteende på ett betingat simuli, men det innebär ju inte att det är ett neuroanatomiskt korrelat, bara att det är områden som har förknippats med Theory of mind. Fallstudier har visat att skador på höger frontallob ger en minskad benägenhet att tolka generande situationer. Och skador i orbitofrontala cortex associeras till en oförmåga både att generas över olämpligt beteende och att uppleva stolthet. Aktivering av mediala prefrontalcortex och posteriora superiora temporalsulcus har associerats till upplevelser av både genans och skuld.


Det finns åtminstone 30 olika areor för synupplevelser som delar upp i färg, form, avstånd, emotion, etc., etc., områden i hjärnan har multipla funktioner och nätverk. Givet dessa intressanta fynd, har vi ändå inte en modell som förklarar det svåra medvetandeproblemet med skammen, skulden och sorgen.


Möjligen lyser fMRI upp vid närliggande upplevelser som fobier och ångest, men är dessa närliggande fenomen besläktade med samma neurala undvikandemekanismer som vid en skamupplevelse? Vi behöver kort sagt en hjärna som kan vara medveten om sin egen upplevelse och sätta den i ett socialt sammanhang.


Denna metakognition, eller självmedvetenhet, gör att vi med vår perception och minnen kan skapa nyfikna meningsbärande upplevelser, kanske á la Husserl’s fenomenologi, eller Kant’s ”tinget för sig” eller Gestaltpsykologins mer konkreta upplevelser á la Goldstein och Lewin’s fältteorier. Eller Aaron Antonovskys mycket praktiskt tillämpbara salutogena perspektiv på hälsa. En förutsättning är förmågan till abstraktion och ett socialt kommunicerande språk som bygger ytterligare nyanser av olika upplevelser.


Sannolikt är dessa på olika vis nedärvda genetiskt eller betingade via klassisk eller operant betingning. Kravet som neurovetenskapen ställer är att en metakognition, och moraluppfattningar som via fenomenologin styr upplevelsen också ska kunna vara föremål för empirisk granskning, ett forskningsfält som nyligen tagit sin start. Upplevelser är föränderligheter i en ständig process som att glädje kan tolkas som stolthet när glädjen handlar om en väl utförd och bekräftad prestation. Reaktionerna och kroppsuttrycken är däremot delvis statiska sociala uttryck som tjänar som stimuli för andra. Kanske en slags dialektik mellan kategoriska och dimensionella emotionsperspektiv.


Om sändaren inte har en betraktare är uttrycket tämligen överflödigt – om det inte sker som en självspegling av en imaginär betraktare. En automatisk reaktion är determinerad, till exempel att hoppa undan en orm, eller att skratta när någon annan skrattar.


Sker övergångar mellan olika states och traits dialektiskt och som en produkt av högre kognitiva funktioner som tolkningar av situa-tioner och kognitiva transitioner som övergångar mellan olika tillstånd, är detta essensen i all psykoterapi? Att övervinna dysfunktionell rigiditet? Att motverka psykiskt kognitiva blockeringar, att skapa flexibla redskap för att möta och förändra.


Kategorier & dimensioner

Vardagsmässiga emotionella uttryck är alldeles för oklara och trubbiga för att med säkerhet beskriva något specifikt och avgränsat över huvud taget. Vid empirisk neuropsykologisk emotionsforskning behövs däremot precisering av begreppen för emotionella uttryck och dessutom distinktioner mot begrepp som ”jag”, ”medvetande” och ”självmedvetande”. Idéerna går tillbaka till naturfilosofi med rötter hos den gamla egyptiska hermetismen, och den klassiska grekiska filosofin.

 

Den moderna psykologins pionjär Wilhelm Wundt (1832–1920) föreslog redan 1897 att känslor kunde beskrivas i tre dimensioner:

  • behagligt versus obehagligt
  • aktiverande versus nedreglerande
  • anspännande versus avkopplande


1954 försökte Harold Schlosberg namnge tre liknande dimensioner: "behagligt-obehagligt", "uppmärksam-avvisande" och "aktivitetsnivå".


Med en radikal uppdelning finns i princip två modeller som grovt kan hjälpa att bringa ordning i kaos. Den första är de kategoriserande modellerna, dessa katalogiserar uttryck och tillstånd (glädje, ilska, äckel, etc). Till exempel har Silvan Tomkins i sin affektmodell fördelat dessa kategorier i en blandning mellan självmedvetna och icke självmedvetna basaffekter: negativa (sorg, rädsla, ilska, skam) respektive positiva känslor (glädje, nyfikenhet), neutrala (förvåning). Den andra är de dimensionella modellerna av känslor som är försök att konceptualisera mänskliga känslor genom att definiera hur de förhåller sig i två eller tre dimensioner. 


I dessa modeller varierar känslor med styrka och intensitet av aktiveringen, valens (negativ eller positiv riktning, såsom närmande eller fjärmande), aktivering (mycket-litet) samt att vissa känslor betraktas som motsatser och varandra ömsesidigt uteslutande (till exempel skam versus nyfikenhet eller ilska versus glädje). Duration har anmärkningsvärt lite utrymme i forskningen, ändå är det avgörande hur länge ett tillstånd kan ge upplevelsemässigt avtryck.


Dimensionella modeller antyder att det finns ett övergripande neurofysiologiskt system som är ansvarigt för alla affektiva tillstånd. Detta kontrasterar således mot teorierna om ”basala” känslor, som istället föreslår att olika känslor härrör från separata neurala system. Flera dimensionsmodeller har utvecklats, men modellerna som idag är mest framträdande är Russells circumplexmodell och nyligen Lisa Feldman Barretts modell.


Den dimensionella modellen diskuterar olika perspektiv på negativ och positiv aktivering, eller renodlat kognitiva topdown-tolkningar och bottom-up modeller, eller approacher som att det överhuvud inte handlar om ”känslor” utan om kontinuerliga processer och av upplevelser, kultur och episodiska minnen till exempel för att tala med Lisa Feldman Barrett, som med sin vidareutvecklade tvåfaktormodell försöker hitta en tolkning av emotioner som upphäver den gamla cartesianska dikotomin mellan kropp och själ, se mer om detta i en annan flik.

 

Top-Down & Bottom-up

Något förenklat kan man säga att en så kallade top-down strategi för problemlösning utgår från en teori, en hypotes, en semantisk kunskap, idéer och visionära paraplybegrepp. Det vill säga man härleder logiskt information för att understödja förklaringsmodeller. Man ser och utgår från modeller, som från helheten ”skog” men ser ännu inga träd, när man sedan undersöker begreppet ”skog” så hittar man så småningom ”träd”. Vetenskapsteoretiskt är det en logiskt deduktiv modell.


Problemlösning utifrån en bottom-up strategi är istället fokuserat på detaljerna snarare än på sammanhanget: men man ser inte skogen för alla träd. Det är en induktiv vetenskapsmodell. Kanske motsägelsefullt betraktar sig bottom-up företrädare ofta vara ”helhetstänkare”, trots att man alltså inte har ett teoretiskt perspektiv som täcker en överblick.


En bottom-up process kännetecknas vid psykoterapi av ett inkännande av här-och-nu situationer och kanske en brist på en högre strukturell ordning, medan en top-down process kännetecknas av mer verbalt planerat tänkande, såsom målorientering.


En top-downstrategi brukar uppfattas som en aktiv och konstruktiv process och resultatet av hypoteser och interaktioner. Till exempel är ett vagt stimuli som måste tolkas, såsom en suddig bild eller ett oklart ljud, en typisk neuropsykologisk top-down strategi. Detta genererar metoder med instruktioner och manualer som både teoretiskt och praktiskt ”styr upp” en psykoterapeutisk behandling.

 

Omvänt så definieras bottom-up strategier som en process eller utveckling från de enskilda delarna i riktning mot en helhet. Med ett akademiskt forskningsuttryck: en perception som behöver tillräckligt lång information från närliggande stimulus som produceras av en distal stimulus. Det vill säga i klartext: det krävs mått och steg för att närma sig något som ligger på avstånd och som det ännu inte finns en riktigt klar bild av.


I en psykoterapi är det den induktiva nyfikenheten som styr processen. Begreppsmodellerna ”top-down” och ”bottom-up” finns inom en rad olika kunskaps- och vetenskapsområden: teknik, kemi, programmering, etc. Inom neurovetenskapen finns en omfattande forskning över detta, men utan att gå in på detaljnivå av dessa studier ska här bara kort nämnas två pionjärer: dels den amerikanske neurologen Paul MacLean’s (1913–2007) och dels den ryske neuropsykologen Alexander Luria (1902–1977). Dessa modeller ger en, visserligen förenklad, men tillräcklig och pedagogisk bild över hur problemkomplexet ur ett neurobiologiskt perspektiv kan förstås.

 

Paul MacLean

MacLean’s modell för hjärnans fylogenetiska utveckling visar förenklat hur neurala nätverk samverkar och konkurrerar både kors och tvärs: kors mellan de yngre och äldre delarna av hjärnan och tvärs mellan höger och vänster. Hans begrepp ”den treeniga hjärnan” (The Triune Brain) avspeglar detta perspektiv. Modellen med den treeniga hjärnan ger en bild att det finns något ursprungligt, som något inre, kanske mer ”äkta”, som finns verkligen våra ”innersta känslor”. MacLean föreslog att den evolutionära utvecklingen av hjärnan utvecklats i tre olika faser:

 

  1. Primitiv, reptil fas (basala ganglierna, hjärnstamregioner och cerebellum) Den äldsta av de tre, som styr kroppens vitala funktioner såsom puls, andning, kroppstemperatur och balans. Området bearbetar också information från hjärnbarken och styr start- och motoriska aktiveringsfunktioner.
  2. Paleomammallian fas (limbiska området är septum, amygdala, hypotalamus, hippocampus och gyrus cinguli). Denna utvecklades med de första däggdjuren. Området lagrar minnen av behagliga och obehagliga upplevelser och anses ansvarig för så kallade basaffekter (glädje, sorg, aggression, äckel etc.). Här finns också hjärnans luktcentrum. Det limbiska systemet har enligt MacLean tre kretsar: a) amygdalakretsen som medierar självbevarelse och rädsloreaktioner; b) septalkretsen som medierar sex och fortplantning; och c) talamus-gyrus cingulum-kretsen som medierar närmande och separationsfunktioner (till exempel vid anknytning och rankingfunktioner som dominans eller underkastelsesystem).
  3. Neomammallian fas (neocortex) Frontalloberna som är den största och kanske den mest avancerade delen av hjärnbarken. Detta är den ”tänkande hjärnan”. Här finns funktioner för planering och viljestyrda rörelser. Personlighet, omdömesförmåga och koncentrationsförmåga styrs här, och i vänster frontallob är Brocas area som styr hur tankar formuleras till talat språk. Parietalloberna som är hjärnans central där alla sinnesintryck bearbetas och sammanställs till upplevelser av tid, rum och händelser, av doft, smak, konsistens och temperatur. Occipitalloberna hit förs information från ögats synceller, bearbetas och omvandlar synintrycken till bilder som i sin tur sammankopplas med minnet. Temporalloberna, som på varsin sida, aktiveras och kopplar ihop hörselintryck med minne. I de inre delarna av temporalloberna finns hippocampus, som är nödvändig för inlärning som ska lagras i storhjärnans neurala nätverk.

 

MacLean beskriver en evolutionär successiv kronologi av neural utveckling och delvis konkurrerande kommunikation mellan dessa tre system. Dessa system har dock inte utvecklats oberoende av varandra utan har etablerade neurala banverk, som samspelar mellan minne och känsla, tanke och handling, perception och sensation, detta som också kan ses som grunden för en persons individualitet – hens personlighet.


Triune Brain-teorin ger, liksom Alexander Luria’s modell*, en pedagogiskt förenklad förståelse av mekanismer, som till exempel när autonoma nervsystemets ”primitiva överlevnadsresponser” såsom fight-flight-reflexer tenderar ha företräde och åsidosätta neocortex’ högre kognitiva processer med mer rationella och planerande funktioner. Detta skulle kunna ge ledtrådar till kognitiva förändringar vid till exempel stress när alarmsystemen drar igång och neocortex sätts ur funktion. Eller mer basalt och sensoriskt hur synen har neuralt företräde framför hörseln, vilket till exempel blir tydligt i trafiken när bilföraren slutar lyssna på bilradion för att koncentrera sig på en farlig situation. Det är således inbyggd en funktionalitet som oftast tjänar överlevnadssyften, men som i andra situationer kan bli dysfunktionella anomalier, som till exempel vid panik- och ångeststörningar, eller vid olika disparata episodiska minnen som drar igång kognitiva scheman av undvikanden, förväntningar och katastroftankar.


*Före MacLean fanns den ryske neuropsykologen Alexander Luria och hans kliniska modell för hur hjärnans aktiveringssystem påverkar högre kognitiva funktioner, såsom att effektiv planering och tänkande åsidosätts vid kontrollförlust och stress. Luria delade upp hjärnan i tre funktionella block: I) hjärnstammen och de basala delarna som reglerar vakenhet; II) parietala, temporala och occipitala områden som är mottagande, kodande och analyserande; och III) frontala delarna av hjärnan som är styrande och planerande.


Idén om den mänskliga reptilhjärnan har fått stort genomslag i populärvetenskapen och ansetts kunna förklara diverse socialpsykologiska fenomen. Introduktionen av olika hjärnavbildningsmetoder har dock inte bekräftat mycket av detta. Istället har man till exempel funnit att hjärnstrukturer – som MacLean antog bara fanns hos däggdjur och hominider – också finns bland andra arter. Verkligheten har visat sig än mer komplex än den teknik som fanns tillgänglig när MacLean utvecklade sin modell. Olika hjärnavbildnings-metoder, inklusive fMRI, visar att hjärnans informationsflöde snarare liknar en slags kvantfysisk pulsar som kombinerar vågrörelseliknande algoritmer med digitala flöden, där varje sekvens dessutom byggs upp av en rad biologiska och kemiska stödstrukturer. Beteendeobservationer hos fåglar och fiskar visar också att det finns ett tydligt omvårdande socialt föräldrabeteende, vilket gör att MacLean´s teori om hjärnans evolution numera måste anses förenklad.


Bottom-up mekanismer spelar en direkt avgörande roll för livsuppehållande funktioner som andning, hjärtfrekvens och även sexuell aktivitet. Den har också företräde framför högre kognitiva funktioner som rationellt tänkande och planering. Det går inte tänka att hjärtat ska sluta slå. Ett bottom-up perspektiv är i linje med ett neuralt aktiveringsmönster, medan top-down perspektivet är i linje med högre kognitiv styrning vid olika kontroll och regleringsfunktioner, som innefattar planering, flexibel anpassning, förmåga att göra kronologiska ordningar och prioriteringar och inte minst att samspela på ett socialt acceptabelt sätt. Dessa var fynd, som också Luria gjorde på klinisk basis på krigsskadade soldater, men som således har validerats med fMRI-teknik och som är viktiga fynd för hur neuropsykologisk rehabilitering kan organiseras.


Resultatet av dessa fynd är att genuttryck och tidiga individuella erfarenheter spelar en kombinerad viktig roll för såväl psykisk hälsa som ohälsa och psykopatologi – fynd som tidigt kunde göras av nobelpristagaren Konrad Lorenz (1903–1989) när han under 1930-40 talen studerade den myriad av beteenden som bygger upp mer komplexa system. Lorenz slutsats var att individuell inlärning omöjligt kunde förklara den framgångsrika benägenheten till anpassning i komplexa miljöer, utan att det måste finnas förberedda genetiska koder som systemerar komplexa beteenden, men samtidigt att individuella faktorer som till exempel vingbredd, kroppsvikt och längd spelar roll för denna anpassning och kommande individuell inlärning. Detta har bekräftats av omfattande senare forskning hur den mänskliga hjärnan har informationsprocesser, så kallade special-purpose funktioner, som är  biologiskt inlärningsmässigt och/eller genetiskt förberedd att tolka specifika signaler som gör att det inte krävs en ny individuell inlärning för att utveckla fysiologiska, motoriska och automatiska ”emotionella” reaktioner.


Lorenz tidiga fynd pekar på den numera rätt självklara kunskapen att en effektiv psykoterapeutisk behandling måste vara uppmärksam på variationer av den individuella utvecklingen samtidigt som den genetiska basen måste, i sin nuvarande obegriplighet, ändå beaktas som ibland kanske den avgörande faktorn. Men, det ena utesluter inte det andra. Determinism utesluter inte individualitet, i alla fall inte enligt filosofen Daniel Dennett, och det är betydelsefullt att i varje psykoterapi utvärdera vad som kan vara ett normalt reaktionsmönster visavi varje patients livssituation och individuella psykopatologi.


I MacLeanmodellen har alltid de äldre primitiva neurala strukturerna företräde framför dem som utvecklades senare. Och omvänt, en top-down-modell innebär att instruktioner, logiskt-verbala strukturer, planerings-, och inhibitionsmoduler etc., i de högre kognitiva funktionerna påverkar de ”lägre” strukturerna, som därmed får underkasta sig en kognitiv medstyrning (”mind over mood”).


Detta som en slags tänkandets seger över fläsket. Eller som den använts i religiösa termer: ”I begynnelse var ordet” – dvs i och med det talade ordet kunde tack vare Gud och Psykoterapeuten och den Civiliserade människan göra sitt inträde på jorden. I årtusenden har irrationella tankar om upplevelser och känslor haft inflytande över människan, är det nu dags för det självreflekterande medvetna förnuftet?

Neurovetenskaplig kunskap visar idag att den gamla MacLeanska modellen bör moderniseras och att det finns argument för kombinerade bottom-up och top-down-strategier. En empatistudie av Decety & Lamm presenterade en fMRI-studie som ett exempel på hur empati inbegriper såväl emotionellt utbyte (bottom-up) och exekutiv kontroll att reglera och modellera denna upplevelse (top-down), de pekade också på neurala processer som styr detta förlopp.



(2018)

 



Copyright © OP-konsult AB 2020