- Egenmäktigt förfarande

Lena Andersson

A philosophical love novel


September, 2019

This story (and the two novels) is more about choices and decisions than "love". I guess Lena Andersson deliberately misleads us about the love theme and love affairs. Personal responsibility is crucial when the character, the protagonist Ester, in full awareness makes her choices. Interestingly, the character is constantly and selectively blind on her situation because of her own profound ideas of honesty and reasonable fair play that guide her decision in idealistic (or wrong?) and tangible directions. The life of the lover and antagonist Hugo Rask (and Olof Sten) is truly and in fact secondary.


Ester's naïve expectations and prospects [see Prospero in Shakespeare's "The Tempest"] are perhaps the result of concrete reasoning, rather than magical thinking. Because, she loves control, and she hates the storm of uncertainty.... - how can this even happen when she obviously has such strong cognitive skills? Her prefrontal brain must have been cut off and hijacked by her limbic system.... or, her intentionalities are not strong enough to bridge the contradictions in the real world. My opinion on this is that Lena Andersson tries to deal with the classic philosophical trauma of form and essence, reason, faith, sensitivity and pride, prejudice and social shame. Again, trying to bridge the Platonic/Cartesian gap between forms and ideas - mind and body. And I think the main topic of the novel is on stoic cognitive control - more than love or emotion. It’s a philosophical work rather than a "simple" love novel.

Perhaps the Lena Andersson's "love project" is a classic dialogue between two internalized opponents. One uses common sense (Frege, Russell, Wittgenstein and stoic syllables and logic) and the other uses fluid postmodernistic deconstructive differences (Derrida, Deleuze), trying to find something inbetween and building identities on differences rather than on similarities. 


Of course, in Lena's world, reason must win. The fregian distinctions between sense, reference, concept and object is crucial and central in her text. And the ambivalence of "Olof Sten" and "Hugo Rasq" is perhaps a Mary Shelley-frankensteinian-monster trying to understand, and trying to learn how to speak. There has been a hype in Sweden, where media has focused on the "love-affairs" trying to find out who the guys really are.


So, when well-known Swedish men in interviews "pleaded guilty" :-) they, of course, played the lena-andersson-game: this is not a person, its a position and a philosophical argument. Of course, it does not matter who Hugo-Olof really is - if all, there are such living creatures (which in the case are almost a little unlikely given our time and how chauvinistic they behave ... but why not ...? - stinkers has always been around).


Still interesting is how Lena Andersson works with the deep divide between Morning Star and Evening Star and whether the ambivalence of the olof-stone-hugo-rasq character hopelessly tries to find a way out of the contradictions between fact and inductive experience. TRUTH is revolutionary and potentially liberating, Ester clearly proclaims when she sends her letter, but at the same time with a touch of personal ambivalence: is the truth liberating at all costs?



Jag har i dagarna således gjort en omläsning av "Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek" (2013) och "Utan personligt ansvar" (2014) av Lena Andersson. Om dessa böcker har det ju skrivits spaltkilometer, men jag blir alltmer betagen av den implicita filosofiska komponenten i hennes romaner.


Med risk att slå in öppna dörrar är den här berättelsen (och de båda romanerna) mer om val och beslut än om "kärlek". Jag antar att Lena Andersson avsiktligt vilseleder oss med sitt kärlekstema och de två ”kärleksaffärerna”. Det är förvisso det personliga ansvaret som är avgörande när karaktären, huvudpersonen Ester, med full medvetenhet gör sina val. Intressant nog är karaktären ständigt och selektivt blind för sin situation med sina djupa idéer om ärlighet och rimligt rättvist spel som styr hennes beslut i idealistiska och synnerligen konkreta riktningar. Livet för älskaren och antagonisterna Hugo Rasq (och Olof Sten) är egentligen och faktiskt helt sekundärt.


Esters naïva förväntningar och framtidsutsikter [se Prospero i Shakespeares "The Tempest"] är kanske resultatet av konkret logik - snarare än magiskt tänkande. Hon älskar verkligen kontroll och hatar den stormande osäkerheten.... - hur kan detta överhuvud ske när hon uppenbarligen har så starka kognitiva tillgångar? Esters prefrontala hjärna måste ha blivit kapad av sitt eget limbiska system ... :-) eller också är hennes v i l j a inte tillräckligt stark för att överbrygga motsägelserna i den verkliga världen. Min åsikt är att Lena Andersson försöker hantera det klassiska filosofiska traumat mellan form och essens, förnuft, tro, känsla, stolthet, fördomar och social skam. Återigen att försöka överbrygga det platonska/kartesiska klyftan mellan form och idé - själ och kropp. Och jag tror att huvudämnet för romanen handlar om stoisk kognitiv kontroll - mer än kärlek eller känslor.


Det är ett filosofiskt verk snarare än en "enkel" kärleksroman och Lena Anderssons "kärleksprojekt" är en klassisk dialog mellan två internaliserade kombatanter. Den ena använder sunt förnuft (Frege, Russell, Wittgenstein och stoisk logik) och den andra använder flytande postmodernistiska dekonstruktiva argument (Derrida, Deleuze) - en som alltid, liksom Rasq-Sten, försöker hitta en skillnad mellan de svart-vita tvärsäkerheterna, istället för likheter som bygger upp en falsk identitet.

Naturligtvis måste förnuftet vinna i Lenas värld. Den fregianska differentieringen mellan mening, betydelse, begrepp och objekt är avgörande och centrala i hennes text. Och ambivalensen hos "Olof Sten" och "Hugo Rasq" är kanske ett Mary Shelley-frankensteinianskt monster som försöker förstå och försöker lära sig att tala. [Lena Andersson refererar ju också till Mary Shelley i den senare romanen.]


Hypen i svensk media har fokuserat på "kärleksaffären" och att försöka ta reda på vilka de fysiska snubbarna egentligen är. När så kända svenska män i intervjuer "åberopar sig skyldiga" :-) så spelar de naturligtvis lena-andersson-spelet: figurerna i romanen är inte (bara) en fiktiv fysisk person, det är en position och ett filosofiskt argument. Naturligtvis har det ingen som helst betydelse vem Hugo-Olof egentligen är - om det överhuvud finns ngn sådan livs levande individ (vilket iofs nästan är lite osannolikt med tanke på vår tidsålder och hur svinaktigt chauvinistiskt de båda beter sig... men varför inte...? - äckel har man ju alltid stött på). Fortfarande intressant är hur Lena Andersson arbetar med klyftan mellan Morgonstjärnan och Aftonstjärnan och hur ambivalensen i fallet olof-sten-hugo-rasq karaktären hopplöst försöker hitta en utväg ur motsägelserna mellan fakta och upplevelse.


Att sanningen är revolutionär och potentiellt befriande, deklarerar Lena Andersson högt och tydligt, men även här med viss personlig ambivalens: är sanningen befriande till vilket pris som helst? För visst kan "min sanning" också vara djupt sårande och kränkande? Finns det ett korrumperat socialt pris på sanning?



Copyright © OP-konsult AB 2020