- Samlade VERK

Samlade VERK

av Lydia Sandgren


RAKEL är en akronym för ett radiokommunikationssystem för diverse säkerhetsorganisationer i Sverige, men det är också namnet på en av huvudpersonerna i Lydia Sandgrens footprint Samlade Verk, eller: ”samlade värk”?  


Om jag själv helt anarkistiskt bestämde Rakels biologiska faderskap skulle jag inte välja den juridiske och naivt kringlallande Martin Berg, som parasitiskt super sig runt med den kreative och destruktive Gustav von Becker. När Cecilia - vildhavret från Afrika – plötsligt, från ingenstans och ständigt undflyende, uppenbarar sig på gatorna och kunskapsbiblioteken i Göteborg, förändras öl-litaniornas pubrundor för underklass-Berg och överklass-Becker. Båda är redan halvt utflippade men blir än mer vilsna av signalerna från gudinnan från mänsklighetens vagga i östra Centralafrika.


Ja, var ska de ta vägen? Intertwined och förökande sig? “Who's there?” [Bernardo] – hur kommer jag hem egentligen? [Peter Handke]. Hur avslutar jag det här – det går inte… Släkt berikar: och förgiftar. Fly till London? Paris? Berlin? Antibes? Gustavs orwellska Cecilia-ansikten – faen överallt! Mamma! Jag ser dig. I love you! Men, var är du?


Jag gillar verkligen boken. Först att bokens textmassa framstår som ett illusoriskt trampande vatten och inget verkar hända – på ytan. Men det omfångsrika formatet tillåter en långsam process att gradvis växa och tidsaxeln tickar icke-kronologiskt ändå framåt. Konkreta beskrivningar naglar handlingen smygande och om än ibland omständligt retrospektivt. Inte vet jag tvärsäkert, men jag tror man bör läsa boken otuggat och i ett svep: bottom-up [42]. Efterhand accepterade jag reservationslöst att kronologin blir sammanvävd och utan direkt uppenbar ordning. [Det är nog mycket jobb att få till det här…]


Sinnesstämningar beskrivs sällan adjektivt eller adverbt utan företrädesvis som konkretiserande projicerade externa objekt som när Martin planlöst strövar runt i Montparnasse: ”gatorna glödde i höstsolen. En vind ruskade platanerna. Folkvimlet var ett livligt folkvimmel.” Eller hemma i Göteborg när han i ångest krängde av sig kavajen med ”klibbiga händer” och svetten längs ryggen med ”skärande vassa ljusreflexer från älven.” Lite halvpoetiskt, kanske inte sådär himla sofistikerat, men iaf med en ordkaskad som definitivt inte skriver mig på näsan över vad jag ska tycka, utan tvärtom ger mig utrymme att bygga mina egna bilder. Snyggt jobbat! Och lite som andra stora ordbyggare, som, för att nu osökt inte nämna den störste av dem alla: Dostojevskij; hur han låter sina personer stå och prata-prata för att sedan gå någon annanstans, till nästa scen, och prata-prata – detta relationerande – som obönhörligen för berättelsen framåt, dvs själva motsatsen till lättköpta action-aktiviteter som kärnan att förflytta händelse-horisonten. Men i Samlade Verk är vi med i en combo, en omstuvad road-movie som lyfter vardagsrealismens vardagsdialog till en vandring som så sakteliga för varje liten valsituation diskret framåt – avbrutna av plötsliga avgörande förändringar (men även dessa inom någon slags vardagsrealism).


Vad jag hört på stan så upplever en del att Samlade Verk är teorilös, perspektivlös eller med pretentiös name-droppings, men för mig väcker det en nyfikenhet som sätter sprätt på fantasin: hur går det egentligen till när man trovärdigt håller ihop och håller isär dessa disparata personligheter i en dynamisk berättelse?


Denna Gula bok ger ett avtryck i bokhyllan på 1086 gram inklusive omslag – faktiskt nästan lika tung som min pocket-upplaga av The Magic Mountain*… en bok som också tog över 10 år att skriva och där det heller "inte händer nåt" på hundratals sidor... För visst gör det bristande ont när ingenting nästan inte händer?


2021-01-22



*)

Der Zauberberg [Bergtagen], av Thomas Mann (1924). Översatt till svenska av Karin Boye 1929. Här är en pdf av Sara Danius (2000) Novel Visions and the Crisis of Culture