- Självmedvetande

Självmedvetande...

...och Basic Emotions

forskning av Jessica Tracy

Om jag tänker om mig själv, finns jag då? Självmedvetna emotioner (eng. Self-Consciousness Emotions, SCE), framför allt skuld, skam och stolthet är självreflekterande emotioner. De har traditionellt definierats som det som gör oss genuint mänskliga, men att de är ”sekundära” emotioner just därför att de tillkommer senare i individens biologiska och sociala utveckling.


De fysiologiska delarna är knutna till icke-deklarativa minnen, medan de sociala är kopplade till de episodiska, det vill säga självupplevda minnen. Ett skäl till den traditionella uppdelningen är att komplexa emotioner inte lika tydligt har ett beteende som lätt kan kännas igen, som kunnat observeras.


Men forskarna June Tangney och Jessica Tracy har var för sig empiriskt identifierat en rad karakteristiska skam- och stolthetsreaktioner. Uttrycken vid stolthet är ett litet leende, upprätt hållning, vidgad bröstkorg och ett högt hållet huvud. Och vid skam ungefär det motsatta: lätt undvikande ansiktsdrag, nedåtvänd blick, hopsjunken bröstkorg och nedfällt huvud.


Stolthetsuttrycket finns enligt Tracy i helt skilda kulturer och antas därför ha en universell betydelse. Det stolta ansiktsuttrycket är dock mer diskret än för Ekmans övriga kategorier, så för en tydligare observation krävs ofta att även kroppshållningen analyseras. Detta mer sammansatta uttryck har tolkats som att det finns viss fördel i att dessa uttryck inte blir för tydliga, som att det i vissa lägen kan vara en fördel att de kan döljas för omgivningen; eller som vid andra tillfällen manifisteras än tydligare som i segergester.


Jessica Tracys forskning har visat att dessa uttryck bör rankas som med ett högt socialt evolutionstryck. Det vill säga det är ett högt adaptivt överlevnadsvärde att bli tolkad på rätt sätt genom att generera beteenden som kopplas till sociala funktioner som reglerar social status, vilket för övrigt förvisso gäller alla ”basemotioner”.


Utvecklingspsykologiskt har man hittills ansett att SCE utvecklas först vid cirka 3-årsåldern, då barnet börjar utveckla självmedvetenhet, stabila självrepresentationer och objektkonstans. Den emotionella självmedvetna självreflektionen evaluerar det egna jaget i relation till andra individer. Tracy har visat att förmågan att känna igen stolthetsreaktioner uppstår först i 4-årsåldern. Och inte förrän barnet är ca 7 år kan kontexten där upplevelsen uppstod att börja uppfattas och bli begriplig för barnet. Och en mer komplett förståelse uppnås inte förrän barnet är 9–10 år.


Att en människa inte minns sin egen tidiga barndom brukar förklaras med att människan uppnår själv- eller objektkonstans först från tre-fyra års ålder. Neurologiskt skulle detta kunna förklaras av att de neurala nätverk och grundläggande strukturer som krävs för att bilda en upplevelse av konstans, medvetande och självbild, ännu inte är fullt utvecklade. Upptäckten av pricken på näsan i en spegelbild är ett sådant exempel på barnets begynnande självmedvetenhet.


Utan att alltid reflektera badar vi i sociala hav av upplevelser, reaktioner och motreaktioner. I varje givet ögonblick förhåller vi oss till omgivningen. I varje ögonblick utsätts vår sociala status för nya möjligheter och utmaningar. Enligt Tracy är distinktionen mellan normal och patologisk skam avgörande, liksom de närmast moralfilosofiska gränserna mellan omnipotent hybristisk stolthet och den kompetenta nyfikna stolthetspositionen, för hur och när man upplever sig kränkt. Skam är ett undvikande som medieras av högre kognitiva funktioner.


Normaliserande skam är ett sätt för individen att lära sig socialt beteende, skammen blir kognitivt medierad och adaptiv för utveckling av emotionsreglering och föräldern hjälper barnet hantera och reglera uppelevelsen.

Vid patologiserande skameffekter får barnet inte tillräckligt stöd för att hantera skamningen och reglera sitt eget emotionella flöde. Barnet blir ett offer för förälderns oförmåga att hantera det individuella sociokulturella trycket.


Upplevelser av stolthet och skam har ett tydligt aktiveringsmönster i prefrontalcortex, som särskiljer från aktiveringsmönstret vid en rad andra uttryck som till exempel glädje och ilska. Reaktionerna vid skam kan sammanfalla med dem som också observeras vid social fobi, det vill säga som sociala undvikanden. 


SCE innefattar självreflektion och självutvärdering – tankar om en själv, känslor, intentioner och beteenden. Den hybristiska stoltheten attribuerar från att framgången berodde på en egen ”inre” förmåga, medan den autentiska attribueras ur framgången till ens egen prestation, sin egen förmåga.


Inom empirisk affektforskning argumenteras att stolthet preliminärt är en kontrapunkt till skam och ett evolutionärt signifikant kroppsuttryck: avsmalnande ögon, lätt uppdragna mungipor, höjd haka, upprättad ryggrad; dessa är enligt Tracys forskning kulturellt generaliserade och avkodas snabbt oberoende av kultur. Tracys forskning visar också att skambenägenhet är olika attribuerade mellan autentisk och hybristisk stolthet: till den autentiska är skammen negativt relaterad, och till den hybristiska positionen är den positivt relaterad, vilket innebär att en person som överskattar sig själv har en tendens att förneka skammen.


Den kränkta stoltheten leder till kognitiva skamreaktioner. Dessa genererar primitiva impulser av antingen passiva eller aktiva upprättelsemanövrer som ibland utvecklas till ”hämndreaktioner”.


Dessa reaktioner kan visserligen ge tillfällig lindring, men som i det längre perspektivet ofta leder till en nedåtgående spiral av destruktivitet och ytterligare upptrappning av konflikter. Skam är ett undvikande, som utvecklingspsykologiskt sett föregår förståelsen av skulden.


Därför är skamreaktioner också viktiga att förstå i en psykoterapi. Speciellt när det kommer till att förstå tillkortakommanden eller sökande efter ett ”sant jag” och att öka ”självkänslan” hos personer som kanske misslyckats med något. Eller något som grämer dem i åratal. Skamkänslan slår mot varat, den egna existensen: tanken att vara ingen, att vara värdelös, att framstå som löjlig – rädslan att visa sin oförmåga, är outhärdligt.


Det finns dock en normal funktion att övervärdera sin egen förmåga. De flesta tycker att de är bättre än genomsnittet, vilket gör att majoriteten av alla människor kommer att ta alla möjligheter att bygga sin självkänsla genom egna halvt om halvt dysfunktionella motiverande scheman. Och de kommer dessutom att värdera sig mer positivt än andra, vilket således kan komma att ske på andras bekostnad.

 

 

Stolthetskompassen – en preliminär skiss

 

De flesta är med några undantag vanligtvis mentalt friska. Denna skeva övervärdering är också känd som The Downing Effect som accompanjeras av Dunning–Kruger-effekten, som visar att den som är inkompetent är oförmögen att förstå att den är inkompetent och att inkompetenta överskattar sin kompetens i högre grad än kompetenta och att personer med hög kompetens underskattar sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för andra.

 

Tracy beskriver i sin forskning hur emotionella signaler reglerar social status. Oklarheten spelar en tydligt signifikant roll i sig. Kanske har själva oklarheten en egen funktion, ett eget överlevnadsvärde?


I kontrast till dem med låg självkänsla kommer de med dysfunk-tionellt hög självkänsla (narcissism, självgod hybris), att utnyttja sina möjligheter att ytterligare styrka sin position. Hos personer inom normalvariationen kan detta betraktas som en frisk offensiv mekanism, men hos en person med hybristiska positioner, kan bli direkt farlig.

Extremt hybristiska personer som ständigt anser sig bättre än genomsnittet, strävar efter mål som i längden inte kan ligga i linje med ett kollektivt socialt välbefinnande. Deprimerade personer har däremot en mer pessimistisk syn på verkligheten, de har inte samma överdrivna villfarelse över sin egen förträfflighet.


Dessa aspekter har bäring på empati och anknytning. Anknytning till annan människa innebär ökad chans till överlevnad. Att bli övergiven innebär ökad risk för ohälsa, hunger och död. Amygdala är fullt utvecklad redan före födseln vid åtta månaders ålder. Barn som blir utsatta för hot reagerar med hela kroppen. Det är först senare då frontallobernas funktioner vuxit som förmågan att förstå och styra olika reaktioner utvecklas. Under uppväxten behöver det lilla barnet den vuxna förälderns hjärna för att inhibera impulsiva försvarsreaktioner. Barnet behöver den vuxne för att tolka farliga situationer, för att reg-lera komplexa situationer och närma sig trygga punkter där det går att vila. Den tidiga omvårdnadsrelationen påverkar hjärnan genom att utveckla förknippningarna mellan amygdala och prefrontala cortex. Terapirelationen utvecklar enligt Susan Hart sannolikt samma förknippningar.


Autonoma nervsystemet (ANS) on-off-system ger ett avsevärt överlevnadsvärde att vi i kritiska situationer har en uppsättning beteenden – minnen – som vid fara automatiskt sätts i funktion, som vid fobier.


Epigenetiskt finns ett också switchfenomen där utvecklingsmässiga faktorer ställs inför DNA-aktivering eller inaktivering via metylering av genuppsättningar som kontrollerar beteendemässiga närmande- respektive undvikandestrukturer. Dagens kunskap om spegelneuron, stamceller och hjärnans plasticitet med viss förmåga att reparera, kompensera och anpassa skador, ställer alla psykoterapeutiska skolor inför en ny situation. Med den genetiska revolutionen kommer att förändringsprocesser på molekylär- och DNA-nivå ger helt nya terapeutiska möjligheter. Där psykoterapin också är på väg in i mikrokosmos och nanoteknik, där ett fåtal molekyler kan kombineras till större kedjor med funktionella egenskaper i biologiska system. Dessa kedjor är programmerbara som makromolekylära maskiner eller specialiserade biologiska robotar för genreglering som kan utveckla interaktiva reaktionsmekanismer för proteinsyntes och processerna av RNA som spelar roll för psykisk hälsa.


(2017)



Ett urval referenser & litteratur


  • Ekman, P., Cordaro, D. (2011). What is meant by calling emotions basic. Emotion Review, 3, 364–370.

  • Tracy, J.L., Robins R.W., & Tangney J.P. (2007). The Self-Conscious Emotions – Theory and Research. The Guilford Press.
  • Tracy, J.L., Robins, R., & Schriber, R.A. (2009). Development of a FACS-Verified Set of Basic and Self-Conscious Emotion Expressions. Emotion vol. 9, No. 4, 554–559.
  • Tracy, J.L. & Randles, D. (2011). Four Models of Basic Emotions: A Review of Ekman and Cordaro, Izard, Levenson, and Panksepp and Watt. Sage Journals, vol 3 issue: 4, page(s): 397-405.
  • Tracy, J.L., Anderson, C., & Cheng, J.T. (2014). The Psychology of Social Status. Springer Press.
  • Tracy, J.L. (2016). Take Pride – Why the deadliest sin holds the secret to human success. Houghton Mifflin Harcourt.
  • Öhman, A. (1993). Fear and anxiety as emotional phenomena: Clinical phenomenology, evolutionary perspectives, and information processing mechanisms. In M. Lewis & J. M. Haviland (Eds.), Handbook of emotions (pp. 511–536). Guilford.

Professor Jessica Tracy vid University of British Colombia i Vancouver, Canada, försöker utveckla Darwins, Izards och Ekmans evolutionära idé att emotioner återspeglar distinkta överlevnadsvärden. Dessa manifesteras i basala kategorier och automatiserade responser.


Följ hennes forskning på:

http://ubc-emotionlab.ca/


En central artikel är "Emotivational psychology: How distinct emotions facilitate fundamental motives" (2017) av Alec T. Beall & Jessica L. Tracy, som delvis sammanfattar hennes forskning:


http://ubc-emotionlab.ca/wp-content/files_mf/bealltracy2017.pdf

Jessica Tracy och undertecknad vid hennes  besök vid Uppsala universitet, 2014.


Uppsala University

Alumn Conference Sep 2014

PRIDE AND SHAME

PEACE AND PRIDE

Autentiska positioner

A1-positionen. Den nyfikna utforskande. Personen är kunskapshungrig och utvecklar en känsla av kompetens parallellt med sitt problem-lösande.


A2-positionen. Den empatiska. Personen utvecklar en social förståelse och kompetens för omvårdande funktioner och undviker smidigt naturligt och intuitivt destruktiva upptrappningskonflikter.

 

Hybristiska positioner

H1-positionen.  Den grandiosa våldsamma. Personen blir fientlig, saboterande, förtalande och kanske till och med våldsam.

 

H2-positionen.  Den självdestruktiva. Personen tystnar och vänder sig destruktivt inåt och vägrar med passiv aggressivitet att vare sig lyssna, anpassa eller förändra.



Copyright © OP-konsult AB 2020