- Vad gör skillnad

VAD GÖR SKILLNAD?

Om dekonstruktivism och begreppen Différence och det levande hos Jacques Derrida.


Barry Karlsson 2019-03-19



Till frågan om psykologisk konstruktivism och medvetande, är det viktigt att försöka förstå skillnader mellan upplevelser, perceptioner, språkspel och hjärnans prediktiva förmåga. Detta spelar roll både för frågor som empati, förutfattade uppfattninar och kunskapsresistens - men inte minst, således även medvetande.


Jacques Derridas (1930–2004) tankar och dekonstrukti-vistiska filosofi spänner över ett stort fält, inte minst språk och teknologi. Han har diskuterat filosofer och tänkare som Platon, Aristoteles, Rousseau, Kant, Hegel, Saussure, Marx, Nietzsche, Husserl, Heidegger, Lévinas och Freud. Denna PM kommer dock nästan helt att förbigå persongalleriet och ingen name-dropping. Då Derrida i föreliggande text analyserar hur man ska kunna tala om flöde och skillnader, vill jag fokusera på aspekten det levande.


Derridas text utgår från skillnader om rörelse och förändring i det som han anser vara sammanflätade enheter för tid-och-rum. Han frågar hur något utifrån ett språkligt historiskt tillstånd överhuvud kan anta ett annat tillstånd: hur sker transitionen? Hur sker själva övergången? Hur kan något vi betraktar vid varje given tidpunkt i realiteten inte vara statiska tillstånd? Och hur vi med våra begränsade språkliga förstånd därmed egentligen bara summerar, sammanfattar och flätar samman rörelsen, förutfattade och tautologiska begrepp och i det vi a priori ofta intuitivt tror att vi upplever ”sanningar” genom dessa våra språkliga och sinnliga erfarenheter. Derrida diskuterar hur språkbegreppen tolkas som multivariat alltefter hur människor subjektivt uppfattar olikheterna. I språket omfattas vi av en kontextuell-, en social- eller en teknisk konstruktion, som ger begriplighet, men i ett nu-flöde har vi inte möjlighet att sammansmälta all information. Detta gör att vi aldrig kan nå fram till någon ”essens”, och inte ens till en komplett sammanfattning och måste därför söka kunskapen och meningen i strukturkontexten, det vill säga utanför alla centra vi tror oss veta något om.


Språk är en som en levande organism och måste ses i sin historiska kontext. Om vi inte förstår att det råder flöden och skillnader mellan olika kontextuella användningar av uttryck, blir det svårt att orientera oss med varandra eftersom vi använder språket för att åstadkomma just dessa förändringar. Tag till exempel uttrycket ”rättvisa” som har en mening idag och en annan för tusen år sedan, och hur rättvisa kan förstås utifrån en rad andra syntaktiska och semantiska principer. Om man ser språket symbiotiskt, som där det skapas utifrån samspelet mellan tal, skrift och kontext, ser man att det skrivna ordet på papper har en ton av betydelser, men dessa konnotationer till ord är alltid icke-närvarande: transparensen är en spricka i språkspelet. Det vardagliga språkspelet är uppbyggt av dessa analogier och tautologier, där alla språkliga begrepp definierar varandra. Enligt Derrida blir dessa språkspel naturligt oprecisa. Även om vi tror att vi uttrycker oss klart och koncist, är det ändå med hjälp av dessa historicistiska, tautologiska och fragmentariska språkspel som vi förmedlar olika kunskapsinnehåll. Den begreppsliga tolkningsprocessen är enligt Derrida att det inte exakt går att förstå och återge vad någon menar, men att förståelsen är en illusion som samtidigt öppnar för frihet i tolkandet, som också gör att vi tror att vi förstår varandra. Vilket å andra sidan ger insikt om att tolkningsfriheten har sina begränsningar, eftersom den ju bestäms utom subjektiv kontroll och av kontextuella omständigheter.


Ett strukturellt språksystem kan alltid ifrågasättas, det finns alltid skillnader, som särskiljer och distanserar. Vi kan därför inte förstå något eller varandra fullt ut, eftersom vi inte har tillgång till någon essens. Verkligheten måste istället sökas utanför ett tänkt konstruerat centrum, det är denna ”essens”, eller a priori-satser, som måste dekonstrueras. Derrida diskuterar dessa perspektiv dekonstruktivistiskt och med minutiös detaljrikedom. Till skillnad från tidigare strukturalister, som hävdade idéer om den språkliga strukturens makt över tänkandet, försöker Derrida riva ner och finna sprickor i muren. Derrida presenterar istället i Difference hur språket är fyllt av motsägelser och att uppgiften är att dekonstruera alla tvärsäkra förutfattade meningar. Han drar resonemangen till sina yttersta förlängningar och hittar språkliga, såväl syntaktiska som semantiska motsägelser, och driver motsättningarna till sin yttersta gräns mot självutplåning där allt till slut nästan verkar upplösas i en (ny) mysticistisk tomhet.


Nu-flödet är samtidigt karakteristiskt för själva livet, det levande såsom det gestaltas i närvaron, rörelsen och förändringen och därmed skillnaderna i detta nu-flöde. Derrida skriver att flödet på så vis blir mystifierat såsom att dess innersta väsen egentligen aldrig kan omfattas helt; även om rum-tiden ständigt uppenbaras finns det, enligt Derrida således ingen möjlighet att observera någon essens, utan bara i varje givet ögonblick visa det närvarande, såsom att rum-tiden är dominerande och manifesterat; det vi uttrycker med vårt språk är närvarons frusna här-och-nu, såsom fastfrusna verbala språkliga punkter som skapar uppehåll i flödet – det blir också i dessa ”sprickor” mellan fraserna som motsägelser kan analyseras. Derrida skriver att det är nödvändigt att det förekommer språkliga intervall, distanser, eller utrymmen mellan olika element med en viss repetitiv perseveration, men också att språket uppträder aktivt och dynamiskt och skapar olikheter, det vill säga skillnader, istället för att fastna i ett återupprepande av detsamma.


Men skillnaden i triaden då-nu-sedan, är samtidigt det som utgör illusionen över det närvarande, men det närvarande kan inte konstitueras av något som självt är närvarande, utan det är entiteterna som presenterar sig som något sinnligt begripligt och språkligt konkret. Därmed är vår uppfattning, genom vårt språk och våra begrepp, också fastlåsta vid det manifesterade här-och-nuet. Men den levande verkligheten ges aldrig något fastlåst i nuet, utan är i flödet. Den fotograferade stillbilden där vi betraktar oss själva i en selfie, blir aldrig sig riktigt likt originalet, det vill säga det levande, eftersom de personliga levande uttrycken hela tiden förändras, vilket också gäller upplevelsen av ett jag, som även detta kan ses som en illusion utifrån den dekonstruktionism som Derrida representerar med att semantiskt bryta ner begrepp i sina minsta beståndsdelar. Utifrån ett neurofilosofiskt perspektiv återfinns också illusionen om det upplevande ”jaget”, såsom det manifesteras i till exempel den cartesianska dualismen och The Body Mind Problem.


Eftersom rum-tiden, eller annorlunda uttryckt: närvaron i nu-flödet, i varat, ständigt förändras måste enligt Derrida därför nuet ifrågasättas. Genom att tid traditionellt ses som en räcka av olika nu-nu-nu utmed ett förlopp som symboliskt ofta har liknats vid en linje, och att det är något som går att kvantifiera. Även före uppfinningen av klockan fanns sannolikt föreställningar om antal dagar, måncykler, eller idén om ”epoker”, såsom något som ”hänt förr”. Till exempel skriver Derrida:


”The concept of trace is therefore incommensurate with that of retention, that of the becoming-past of what had been present. The trace cannot be conceived – nor, therefore, can difference – on the basis of either the present or det presence of the present. […] The ontology of presence is the ontology of beings and beingness. Everywhere, the dominance of beings is solicited by difference…” [min kursivering].


Men vad är den begreppsliga skillnaden mellan två tillstånd, mellan två begrepp? Derrida diskuterar hur språksatsen ”att göra skillnad” [to differ] skiljer sig från sig själv med ”två sömlösa, men ändå helt olika” betydelser. Den ena betydelsen innebär att vi medvetet eller omedvetet söker olika centra – essenser – som manifesterar diverse olikheter, detta som absoluta auktoriteter, generella övergripande teorier, ur vilket allt annat sedan kan härledas, detta indikerar å ena sidan skillnad som distink-tion eller urskiljbarhet. Den andra betydelsen är den vardagliga ”känslan” eller uppfattningen att olika saker, det vill säga mer såsom förtingligande substantiv (?), inte är identiska, att det ena är något annat än det andra – det finns en skillnad mellan mig och den andre, detta uttrycker en fördröjning, ett intervall som avstänger till ett "senare" eller till något som till och med kanske förnekas, det möjliga som för närvarande är omöjligt – en alienationsaspekt för att tala med Marx.


Även om Derrida delvis kritiserar upplysningsprojektet, fenomenologin, kritisk teori och Frankfurt-skolan, är kopplingen tydlig till hans egna epistemologiska rötter, i synnerhet när han skriver (s. 452) att begreppen differs & differance kopplas till vad och vem, så får det en direkt bäring till att detta vad och vem också blir närvarande som subjekt, det vill säga att vara i världen, vilket också manar till en social dekonstruktivism, då det alltid måste förstås vad och vem som är närvarande och icke-närvarande.


Derrida är ibland välkänt svår att förstå. Hans texter innehåller associationer och förknippningar som ibland framstår som lösryckta. Ofta med hugskott och infall. Ofta med inskjutna negationer, som verkar upphäva varandra ömsesidigt efter långa resonemang och förlängda hänvisande argument. Allt tycks ge en upplyst bäring på något som ger ett illuminerat sken av uppenbarelse. Men frågan inställer sig efter ett antal negationer om processen istället i själva verket fick motsatt riktning…? Men detta är kanske också ett dekonstruktivistiskt (och kanske nihilistiskt) sätt att skriva? Genom att bryta ner begrepp i beståndsdelar och frigöra och emancipera processer genom ett fortsatt upplysningsprojekt, där såväl fraserna själva, som dess förknippningar med vilka de vanligtvis kan associeras, kan dessa möjligen också dekonstrueras.


En jämförelse kan göras med Bob Dylans bok Tarantula, där fragmentariska kaotiska ögonblick varvas med ett rappt historicistiskt nu-flöde, som också blir närmast obegripligt om man inte försätter sig i den dylanska språkbubblan. För att närma sig en förståelse av Derrida bör man nog vara inne i hans språkbubbla.


Naivt, men möjligen giltigt, är motargumentet mot dekonstruerade begrepp, är argument om begreppsvaliditet där begrepp från början stipuleras att betyda inget mer än det som definieras. Till exempel då begreppet "åtsittande-aftonklänning-med-svarta-tofsar" definieras som betydelsen av en tur-och-returbiljett på SJ, då är klänningen inget annat än en biljett på SJ. Eller om jag diskuterar endast vita svanar så ingår inte svarta svanar i den mängden, i alla fall inte i min mängdpopulation, sedan spelar det ingen roll om det finns svarta svanar i Australien.


Språkspelen är inget annat än sociala överenskommelser, det vill säga konstruktioner. Varför ska dessa de-konstrueras när vi enkelt redan vet att det är konstruktioner? Svaret som Derrida ger är att språket är fyllt av syntaktiska konstruktioner som bygger upp en hel illusorisk semantik, som ter sig meningsbärande och innehållande diverse försåtminerade fält med anspråk på sanningsbärande essentiella kategoriska imperativ och värdegrunder eller matematiska överenskommelser. I verkligheten finns inte en enda livs levande triangel, men det finns förstås konnotationer, konstruerade regler där vi umgås socialt och tekniskt-matematiskt. Än mindre finns det inte andra moraliska sanningar och överenskommelser än dem historien mejslat fram genom årtusenden av mänsklig interaktion.


Det finns något pockande intressant hos Derridas ordflöde som väcker nyfikenhet. Inom humanistisk och personcentrerad psykologi och psykiatri används idéer om skillnader och differenser dagligen. Inom neuropsykologin ställs ”differentialdiagnoser” i parti och minut, och det differentieras och analyseras stundligen mellan olika psykiska, emotionella och intellektuella tillstånd. En aspekt av kritiken mot till exempel diagnoser har varit att klassifikationerna och begreppen ger en bedräglig illusion att de kategoriserar något essentiellt inre tillstånd. En del av dekonstruktionismens framgångar har sannolikt varit att den framtvingat en konkretion av vad som överhuvud menas med ett begrepp och att diagnostiska system numera mer eller mindre lämnat en hel del av sina tidigare idealiserande föreställningar och istället blivit mer kriteriebaserade. Ett av många resultat av kritiken kan sägas vara det psykiatriska DSM-systemet där det istället identifieras olika konkreta uttryck som därpå graderas i olika svårighetsgrader. Exempelvis: istället för att som förr generellt tala om ”depression” som något slags vagt inre ”melankoliskt” tillstånd, är det moderna depressionsbegreppet uppbyggt med stöd av kriterier, såsom nedstämdhet, minskat intresse, viktnedgång, psykomotorisk störning, sömnstörning, koncentrationsproblem, etc, etc. Det krävs dessutom hållpunkter för varaktighet, intensitet och frekvens, som ytterligare hjälper till att specificera eventuella förväntade förlopp och förslag på insatser. Men konstruktionen av detta diagnos-system är uttryckligen förmedlat såsom ett hjälpmedel för bedömning – inte som ”sanningar” över inre essentiella tillstånd. Detta är en avsevärd skillnad mot hur till exempel begreppet ”melankoli” diffust användes i äldre tider.


"What is the Difference That Makes a Differance?"

Citatet är ur boken Consciousness av Christoffer Koch. Och verkar i förstone vara sådär dekonstruktivistiskt inspirerat av Jacques Derrida som i sin tur skriver: ”It is clear that difference cannot be exposed. We can expose only what, at a certain moment, can become present, manifest; what can be shown, presented as a present, a being-present in its truth, the truth of a present or the presence of a present. However, if difference is what makes the presentation of being-present possible, it never presents itself as such.” Men medan Derrida i sin förlängning drar iväg på metafysiska äventyr, försöker Koch envist hålla en slags kompromiss med ett reduktionistiskt perspektiv. Vet inte om någon av dem lyckas speciellt bra... Men den "kvantbiologiska" sprickan i muren är uppenbar: om "det levande" och det "närvarande i nuet" inte ständigt förändrades, skulle vi ju vara tämligen mekaniska betingade och deterministiska robotar.

 

Ett (av många) problem med "förändring" är väl just den intentionella aspekten i "det levande". Om jag förstår t ex Roger Penrose rätt (?) innebär den kvantbiologiska aspekten av Medvetande att det just är oändligt men kräver en levande biologisk process (typ proteiner) vilket enligt honom tydligen skulle tala mot AI - och talar väl då också mot determinismen? Men slumpvisa förändringar eller brownska rörelser sker ju även icke-organiskt, vilket väl borde öppna upp för ett singulärt AI?

 


 Referenser


  • American Psychiatric Association. (2013). Diagnostic and statistical manual of mental disorders (5th ed.). Washington, DC.
  • Critchley, S. (2001). Continental Philosophy. A Very Short Introduction. Oxford University Press.
  • Danielsson, T. (1966). Grallimmatik – struntpratets fyiologi och teknik. Wahström & Widstrand.
  • Derrida, J. (1978). Writing and Difference. University of Chicago Press.
  • Derrida, J. (1990). Husserl och geometrins ursprung. Thales.
  • Derrida, J. (2003). Marx spöken - skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen. Bokförlaget Daidalos.
  • Derrida, J. (2005). Lagens kraft. Brutus Östlings Bokförlag.
  • Dylan, B. (2016). Tarantula. Förlaget Bakhåll.
  • Kearney, R., Rainwater, M. (ed) (1996). The Continental Philosophy Reader. Routledge.
  • Koch, C.(2017). Consciousness - Confessions of a Romantic Reductionist. MIT Press
  • Metzinger, T. (2004). Being No One. Bradford Books.
  • Penrose, P.(2016). The Emperor's New Mind

    Concerning Computers, Minds, and the Laws of Physics. OUP Oxford.

  • Wittgenstein, L. (2014). Tractatus logico-philosophicus. Norsteds klassiker.

 



Copyright © OP-konsult AB 2020