- Karlsson på Taket

Vem är på taket?

14 maj 2016


Oredigerad (i stort sett) spontanrecension från 14 maj 2016 


... på tåget, på väg till Göteborg. Ska se "Karlsson På Taket" på stadsteatern med Krister Henriksson som världens vackraste man i sina bästa år. Det är kanske en världslig sak... men frågan är om han är grandiost uppblåst eller genomklok eller bara väldigt ensam? Finns det månne någon bra psykologisk teori på denne världsbäste köttbullsbakande ångmaskinsförare? Enligt Amotz Zahavi "Mate selection—A selection for a handicap" (1975) finns en evolutionär fördel med ett uppblåst yttre som signalerar att det finns resurser utöver det vanliga: det är inte den nyttiga potatisplockaren som vinner utan den "onödiga" filmstjärnan.

 

En första reflektion efter föreställningen var att det först kändes lite märkligt att illustrera en barnpjäs med aga på scen (örfilar); och en familj som alla på traditionellt 50–60-talsmanér rökte vid köksbordet; och med mamma som dammsuger och pappa som röker pipa. Men kombon vuxen-barnteater fascinerade – inte minst när bänkgrannen (en elvaårig flicka) ropade högt: ”så får man inte göra!” när Svante fick en andra örfil (vid första örfilen stelnade hela publiken). Med en publik som, trots kvällsföreställning, bestod av 50% barn mellan 5-12 år, blir greppet med örfilar ändå rätt så provocerande. I rollen som Lillebror var Nour El Refai som trots könsdiff och åldersdiff funkade vackert 100. Krister Henriksson gestaltade den outhärdlige Karlsson, ömsom som högfungerande hemmasittande (på taket) autistiskt sensibelt lättkränkt, ömsom som en transvestit med dålig koll på gränser, och ömsom som en alkoholiserad sluddrande gubbe som griper in i Lillebrors ensamhet och hens försök att finna en meningsfull plats som sladdbarn med dominanta gränslösa äldre syskon. Det var en föreställning med oväntade många bottnar och intressanta rolltolkningar. Och med en publik, som på barns vis, vågade skräna och öppet kommentera förloppet på scen - himla kul! Och fantastisk levande musik. Och riktigt snygg enkel kulissartade scenografi som bidrog till dynamiska perspektivskiften med sin roterande lösning.

 

Svante Svantesson är 7 år gammal - och ett maskrosbarn. Och han presenterar sig själv med namn. Men alla kallar honom "Lillebror". I föreställningen är han är kaxigt följsam men också utsatt av lekkamrater som närmar sig mobbing. Svantes fantasikompis är som vi vet denne egensinnige Karlsson, ett autistiskt halvfyllo (?) som kräver total uppmärksamhet och som ständigt utnyttjar varje situation för att komma åt sin kuckilimuckmedicin ibland genom att spöka och låtsas skrämma iväg tjuvar som tar pengar ur familjens handkassa. Och mamman som smiter iväg på "läkarbesök" en lördagskväll, detta så fort pappan rest bort (vart ska han?). Svante, som med en naiv sjuårings begrepp om saker och ting, försöker navigera mellan två frånvarande föräldrar (som inte ger någon emotionell guidning), syskon som springer vind för våg, ett halvfascistiskt kommunalt hembiträde (varför är hon där?) och en narcissistisk autistiskt låtsaskompis. Det är inte lätt. 


En spännande aspekt av Astrid Lindgrens författarskap är just att hon skriver ur ett ”barnperspektiv”. Det låter klyschigt, men Svante, som sjuåring, kan rimligen inte förstå allt som händer runt omkring i detta familjekaos. Ändå är det ur hans perspektiv som berättelsen tar form. Att bli sittande ensam som sju-åring en lördagkväll efter att den ene familjemedlemmen efter den andre stormat ut eller utnyttjat läget.


I den tidigare TV-versionen av "Karlsson" får vi följa en städat familj, kanske i Vasastan i Sthlm; i denna föreställning är det snarare en familj som alla mer eller mindre kan identifiera sig... Fascinerande!




Copyright © OP-konsult AB 2020