- Rain Man

Får man skratta åt autism?

Recension av teaterföreställningen Rain Man


Publicerad i Psykologtidningen nr 3, 2013



Rival, Sthlm

Regi Emma Bucht


Huvudroller

Robert Gustafsson och Jonas Karlsson

Teaterpjäsen Rain Man, en kväll i februari (2013). Nästan alla i publiken skrattar när Raymond konkret, dråpligt repetitivt säger att han ska ha: ”åtta-fiskpinnar-klockan-19.00" (klockan sju torsdagar innebär regelmässigt 8 fiskpinnar). Stämmer inte detta får han utbrott, skriker och slår sig själv i huvudet. Då tystnar publiken, skratten stockar sig - för en stund.

 

Publiksuccén på Rival i Stockholm rullar vidare med slutsålda föreställningar långt in i höst. Robert Gustafsson spelar huvudrollen som den autistiske Raymond. Jonas Karlsson spelar brodern, yuppien Charlie Babbit, som hamnar i en alltmer invecklad konflikt mellan ökad omtanke versus egenintressen om arvet som han blivit snuvad på, och som hans okände och autistiska storebror Raymond fått. På en fråga i en tidigare radiointervju konstaterade Gustafsson att Dustin Hoffmans insats i filmen med samma namn från 1988 kanske mer var Hoffmans än rollkaraktären Raymonds, och att kunskapen om autism har fördjupats sedan dess. Det kan jag hålla med om när jag ser Rain Man i dag tjugofem år senare.

 

I pausen bloggar jag med mina vänner på Facebook och diskuterar den svårfångade balansgången mellan allvar och skämt om autism. Visst är det spännande med skickliga skådespelare som gör bra research och fyller rollgestaltningen trovärdigt. Och Gustafsson fångar stereotyp autism mycket skickligt. Men jag skrattar inte - ser egentligen bara autismen - och den är för mig inte speciellt humoristisk. Jag har nog fel humor – eller också ingen distans? Bilfärden från behandlingshemmet (där jag handleder) var kanske för kort? Eller är föreställningen egentligen inte avsedd som humor? 

 

Jag känner mig som en tråkig typ som konkret och idealistiskt hänger upp mig på funktionsnedsättningar när 500 människor omkring gapskrattar - det är kanske kul?

 

Nej, det är inte lyteskomik. Men med bänkgrannens reaktion tänker jag att det ibland nästan går över gränsen. Många i lokalen, säkert en del föräldrar och anhöriga, upplever det nog också sorgligt och rörande, kanske också igenkännande. Äntligen får de skratta befriande åt något svårt – kanske sina egna barns problem?

 

Pjäsen är angelägen och intressant - inte minst budskapet att öka integration. Rain Man kan säkert bidra med mer folkbildning om autism än många föredrag av psykologer som jag själv. Men precis som filmen sprider pjäsen missuppfattningar: Savanter är inte så vanliga, och de flesta med autism kan inte på tre sekunder räkna 246 tandpetare utslängda på ett golv.

 

Detta till trots känns den skickliga regin av Emma Bucht genomtänkt, hon skriver inte folk på näsan särskilt i den avslutande scenen där den "godhjärtade" institutionen på konservativt vis bevakar Raymonds behov. Och när Raymond ska dansa, när han sträcker på ryggen, blir vi alla lyckliga över ett litet framsteg – och vi förstår åter och åter att det är delaktighet vi måste sträva efter.

 


 



Copyright © OP-konsult AB 2020