Det finns hos miman vissa drag

som kommit med i den och verkar där

i banor av en sådan art

att människans tanke aldrig vandrat dem.

Som till exempel tredje vebens gång

i fokusverken,

och nionde protatorns rörelsebesked

i flimmerskedet innan väljarcellen

tar hand om allt, fördelar, sammanför.

Uppfinnaren var själv fullständigt slagen

den dag han fann att hälften av den mima

han funnit upp låg bortom analysen.

Att hälften funnits upp av miman själv.

Nåja, han ändrade som alla vet

sin titel. Han var blygsam nog

att inse att när miman väl tog form

blev hon den överlägsne och han själv

en underordnad storhet, en mimator.

Mimatorn dog, men miman lever kvar.

Mimatorn dog, men miman fann sin stil,

gick vidare i klarhet om sig själv

och sina möjligheter, sina gränser:

en telegrator utan högmod, flitig, redbar,

en tålig sökare omutligt klar,

ett sanningsfilter utan egna fläckar.

Vem kan då undra på om jag, montören

och mimaskötaren i Aniara

blir gripen när jag ser hur män och kvinnor

i salig tro vid miman falla neder.

Så ber jag själv när de till Mima beder

att detta måtte vara sant som sker

och att den tröst som denna mima ger

är glimtar av den sanna tröstens ljus

som söker oss i rymdens öde hus.