Barnteaterföreställningen BORTBYTINGEN på Dramaten är en bearbetning av Selma Lagerlöf konstsaga från 1908. Pjäsen spelas efter nyår på Stora scenen efter att under året gått på Elverket. Det är delvis en ”familjeföreställning” med målgruppen skolungdomar och barn från 10 år. När jag såg den här föreställningen i maj i år och skrev en recension, tyckte jag redan då att detta inte var någon småputtrig barnkammarberättelse, utan en grym skildring av separationer, funktionsnedsättningar, utanförskap och med ett magnifikt inkluderingstema.

Det är Sara Bergmark Elfgren som skrivit ett mycket fint och moderniserat manus, som mot slutet slirar in i konkretiserande proklamationer, som i en högtravande medeltida pjäs, vilket på sätt och vis var lite spännande utifrån denna uråldriga historia om bortbytingar. Berättelsen är således en medeltida bondefamilj som under en hästfärd på en slipprig skogsväg tappar sitt barn som blixtsnabbt blir utbytt mot en trollunge av en trollmora som vid sidan av vägen lurar bakom en hasselbuske. Sara Bergmark har halvt-om-halvt flyttat dramats huvudfokus från Selma Lagerlöfs föräldraperspektiv till bortbytingens utstötta och vilsna letande efter en egen identitet. 

Det är en tät berättelse där föräldraparet brottas med sina egna tillkortakommanden att ta till sig en annorlunda unge som inte uppfyller föreställningar om normalitet. Men trots alla anknytningsproblem verkar trollungen, kanske tack vare mammans kärva "finlandssvenska" omsorg, och trots mannens fördomsfulla oförmåga, ändå växa upp till en känslig och empatisk person; och detta trots både ätstörningar och språkstörningar..., ty, vad äter en trollunge? Maskar, kanske?

I mötet med sina förväntningar och fördomar utsätts föräldrarna både för besvikelser och andras svarta pedagogiska expertråd om hur de ska hantera ett annorlunda barn, och här skiftar samtidigt fokus till föräldraperspektivet medan barnets konflikter och utanförskap tillfälligtvis får träda i bakgrunden. När människorna behandlar trollungen illa så utsätts samtidigt deras biologiska barn för motsvarande plågor därute hos trollfamiljen.

Pjäsens kreativa gestaltning av utanförskap varvas med destruktiv konkurrens, och våldet som dålig problemlösning, i ett återvändande- eller nyanländande perspektiv mellan hur trollungen och det "riktiga" människobarnet ska kunna förenas, integreras eller förskjutas till sina respektive "riktiga" hem där ingen av dem egentligen längre hör hemma. Anknytningsproblemen duggar tätt med annorlundaskap; saknad och förluster förtätas med dolska förföriska väsen i utmarkens skogar...., kanske som en slags förortens tegelhögar av miljonskog. Scenografin av Magdalena Åberg är både fyrkantigt rutig och eldigt expansiv med ett stor central trollcirkel - liksom bortom en dimhöljd kunskapshorisont.

Selma Lagerlöf publicerade sin lilla novell "En bortbyting - saga" redan 1908 och den blev senare omtryckt i "Troll och Människor" (1915). 1913 gjorde dock John Bauer illustrationer till författaren Helena Nybloms saga "Bortbytingarna" och som publicerades i sagosamlingarna "Bland Tomtar och Troll". Vilket är en snarlik berättelse, men ändå helt annorlunda. Det är inte helt lätt att hålla isär idétjuveri med snarlika och ömsom lika fördomsfulla förvecklingar. Selma Lagerlöf har ett starkt litterärt grepp, om än idag sett med modernistiska och feministiska glasögon, är det ju ändå tämligen föråldrat och gammalmoraliskt, och vad som kallats en "konstsaga". I jämförelse med Helena Nybloms storyline som, trots ett till synes mer ”traditionellt” anslag, bjuder på ordentliga överraskningar! Här är det istället två starka kvinnor som beskrivs; läs till exempel hur trollflickan rumsterar hos sin tilltänka gemål: hon "gäspade högljutt vid bordet och dansade så vilt på kvällen, slog benen i luften och utstötte höga jaktrop". Man anar en rebell hos Helena Nyblom - inte olik en annan litterär flickrebell

https://sv.wikisource.org/wiki/Bortbytingarna

DRAMATEN

Manus: Sara Bergmark Elfgren

Regi: Tobias Theorell

Scenografi och kostym: Magdalena Åberg

Bortbytingen: Rasmus Luthander

Mylingen: Maia Hansson Bergquist

Bondhustrun/Trollmor: Maria Salomaa

Bonden/Trollfar: Andreas Rothlin Svensson

Klok gumma: Mia Benson

Människobarnet: Razmus Nyström

Pigan: Marall Nasiri

Grannpojken: Omid Khansari

Helena Nyblom - inte olik en annan litterär flickrebell :-) Här är en länk till Helena Nybloms version