Spontanrecension av teaterföreställningen

Den Inbillade Sjuke

Maximteatern, Sthlm

Regi Stefan Larsson

Huvudroller

Mikael Persbrandt, Petra Mede & Ellen Jelinek

3 dec 2018

Några tankar sedan i lördags då jag var på Maximteatern i Stockholm och såg Den Inbillade Sjuke med Mikael Persbrandt och Petra Mede i huvudrollerna. Pjäsen var som en mångbottnad föreställning med udden riktad mot dogmatism och maktmissbruk. Kanske var det hela som en satirisk metafor över maktmissbrukande personer som öppet inte kan bli motsagda; system som direkt och konkret vidmakthåller dysfunktionella system men där det hela tiden intrigeras bakom ryggen.

Detta är Molières pjäs från 1673 som av regissören Stefan Larsson traderats till svensk hybridkuliss á la 2018. Molière hette egentligen Jean-Baptiste Poquelin (1622–1673) och dog som 51-åring i Paris, detta således strax efter att hans pjäs om den inbillade sjuke bara spelats några gånger, dessutom med honom själv i huvudrollen.

Pjäsen på Maximteatern var nästan farsartad, lite slapstick, med off the record-effekter som när Persbrandt tappar tråden och istället börjar konversera med publiken... Pjäsen levererar inte bara en syrlig kritik mot fastlåsta system i allmänhet, utan också mot självsvåldig tvärsäkerhet i synnerhet. Läkarrocken får gestalta hur akademisk skitnödighet får det att låta som att vederbörande har något att säga, medan det som sägs i själva verket bara är som en sjuk diarré. Såsom scenen där den tilltänkte mågen och nyexaminerade läkarstudenten Thomas Diafoirus (spelad av Ellen Jelinek) mansplainar om nya värdelösa fynd som exegetisk pladdras som på latinsk galenisk rappakalja, samtidigt som man allergiskt och nonchalant avfärdar verkliga vetenskapliga upptäckter som skulle kunna hota maktordningen. Allt med syfte att framstå som vetenskapligt kunnig, men som i själva verket ekar korkat och maktfullkomligt - och där det ”romantiska” förslaget att besöka en obduktion till slut blir helt bisarrt.

Pjäsen inleds där Aragon bekymrat går igenom en bunt fakturor för kostsamma lavemangbehandlingar mot diverse åkommor i levern, tarmarna, mjälten, magsäcken… Ingen vågar eller kan säga emot läkarvetenskapens förmenta diagnostiska tvärsäkerhet. Lika lite som det alltid är svårt att säga emot envåldshärskare, överhögheter och rabiata chefer. Överst i sina elfenbenstorn sitter lavemangstinna, skitnödiga, och egentligen rätt isolerade och ömkliga personer i en ekonomisk och ideologisk produktionshärva som håller sig själva och systemet i sina järngrepp. Och runt sig klamrar de med sina förlamande sociala lösningar för att hålla status quo, detta med hjälp av ja-sägare och tvångsreglerande system. I pjäsen gestaltas hur dottern, som på grund av Aragons plågade narcissistiska självupptagenhet, måste gifta sig med den socialt inkompetente Diafoirus, detta för att han, Aragon, obehindrat själv ska få tillgång till receptblock. Men när ingen ser så sjunger den ensamme Aragon förtvivlat på sin kammare.

Maximteaterns föreställning avslutas tvetydigt där den inbillade sjuke Aragon genomgår en metamorfos och kommer ut ur draperierna axlande den yttersta makten med att ta på sig den vita läkarrocken och därmed den finala kontrollen över både receptblocket och förklaringsmodellerna – och vänder sig till publiken och frågar halvt hotfullt om någon behöver en diagnos...? Ridå.