På tal om sagor och myter. HC Andersens konstsaga Den Lilla Sjöjungfrun från 1837 är en märklig historia…  För en tid sedan var jag ute vid statyn "Den Lille Havfrue" i Köpenhamn. Statyn är, som kanske bekant, en liten bronsfigur från 1913 av Edvard Eriksen, inspirerad av HC Andersen berättelse som av någon antytts haft homosexuella förknippningar och dessutom kanske om hans obesvarade förälskelse till sångfågeln Jenny Lind...

Är inte HC Andersens berättelse en märklig komposition? Om hur detta mytiska arkaiska likaledes skönsjungande havsväsen som i sin längtan efter prinsen låter tungan bli avskuren av en häxa för att själv få ben, men med ack så känsliga fötter, för att bli människa. Men som efter diverse försmådda förvecklingar och när prinsen gifter sig med en annan, förmår hon inte mörda prinsen för att med hans blod bryta trolldomen och återskapas till sjöjungfru. I stället kastar hon sig i havet och förintas till skum och vind. Hennes kärlek till prinsen är ultimat självutplånande.

Märkligt är hur denna sårbara lilla havsvarelse idag drar till sig sådan uppmärksamhet. Många besökare har väl kanske bara Disney's animerade ruschiga och klämkäcka version (?) från 1989. Andra har kanske bara en dimmig bild av HC:s inspiration av en myt som kanske inte är mer sublim än hans egen fyrkantiga berättelse... men som inte desto mindre är en hisklig patriarkalisk ikon om ett mystiskt stympat väsen. Och för sjöjungfrun räckte det uppenbart inte att haft en ljuv trollbindande sångröst, som blev hopplöst otillräcklig, och som efter självmordet makabert fick salt i såret av HC att spöka för små barn som en osalig vindskugga i åtminstone 300 år… men inte så i Disney’s sockersöta värld förstås.

Så, vad får flockar att människor från jordens alla hörn att ta sig ut till en vindpinad udde och titta på en naken ensam flicka?