Äntligen har jag haft tid att läsa den här briljanta boken av Erik Kandel. Mitt neuropsykologiska hjärta slår volter när han knådar förknippningar mellan empiri, reduktionism, psykoanalys, intuition och logisk deduktion. Och mina automatiserade nervösa popperianska falsifikationsnerver blir injicerade av Kandels lugnande nyfikenhet. Varför har jag inte läst den här tidigare!?

Boken är som ett Kinderägg – tre böcker i en – där han först tar oss till en kreativ smältdegel i Wien från slutet av 1800-talet fram till 1918 med spanska sjukan, 1:a världskriget och haveriet av Habsburg-Lothringen monarkin och Gustav Klimts död. Han ger en introduktion till psykoanalysens framväxt i kontrast till konstnärer som Klimt, Schiele och Kokoschka, men också filosofer som Schlick, Carnap, Gödel och Wittgenstein, och musiker, arkitekter och författare; inte minst Arthur Schnitzler som ju påverkade Freud en hel del....

Största delen av boken är dock ändå neuropsykologisk: hur hjärnan och våra sinnen överhuvudtaget kan tolka konst, perceptioner och upplevelser. Och Kandel gör en fenomenal översikt över ett helt sekel av hjärnforskning som leder in i modern tid med minnes- och emotionsteorier, med dagens forskning representerad bla av Joe LeDoux, Elisabeth Phelps, Panksepp, Ekman, Solms, m.fl.

Den ”tredje” boken är mer neurofilosofisk och där utforskar han kreativitet och medvetande.

Denna ”treenighet” eller ”kinderäggighet” illustrerar också den närmast teologiska svårigheten att fixa bryggan mellan konst och vetenskap, eller om man så vill mellan ”känsla och förnuft”. Liksom de oklara tveksamheterna i Jane Austen-liknande rollfigurer arbetar Kandel genom hela boken fram Gestalter som ständigt växlar mellan för- och bakgrund – ibland tydliga, ibland ambiguous – man måste som läsare ständigt växla perspektiv – jag blir sjukt imponerad! Boken är som ett konstverk i sig. Dessutom vackert och elegant illustrerad.