Ja, vad kan man trovärdigt säga om denna korta berättelse. Vissa tycker den är sentimental. Andra att det är en helt fantastiskt avskalad liten novell om åldrande och vishet.
Noah och hans farfar tajt på en parkbänk. Doftande minneshyacinter. Minnen av hustrun och farmor. Kärleksfullt. Noah lyssnar förnuftigt nästan poetiskt brådmoget. Farfars tankar om en värld som förändras. Han själv som förändras. Glömska. Repetitioner. Minnen är flyktiga, och far, och son och sonson, och son-son-dotter står inför det svåraste av allt – att säga farväl. Hur gör man det? Rädsla. Saknad. Ensamhet. Orden som befriar. Orden som begänsar...