Det finns en lång intressant kunskapsteoretisk historik inbakat i Lisa Feldman Barrett’s texter. Hon har utvecklat kunskap från tidiga filosofer som David Hume och Immanuel Kant och neurofysiologisk forskning i linje med Herman von Helmholtz i mitten på 1800-talet.

Hon har smart kryddat upp med en hel del klassisk stoicism till exempel Martha Nussbaum och socialkonstruktivism á la Rom Harré. Den här kombinationen kan tyckas vara lite motsägelsefull, men som i hennes texter gifter ihop sig mycket intressant.

Förutom med sin egen dimensionella emotionsforskning, som går helt stick i stäv med gamla "basic-emotion-teorier, så införlivar hon dessutom kunskapsbatteriet från Joseph LeDoux (emotionsteori) och Anthony Craig (interoceptiva nervbanor) och delvis, men till mindre del, om "biomarkörer" från Damasio, men han har fortfarande en del basic-emotion-tänkande i sitt resonemang, som ju LFB alltså är starkt kritisk mot.

Hon diskuterar fysiologiska regleringsmekanismer med kroppens och hjärnans förmåga att tolka och koordinera yttre signaler med inre kroppsliga förändringar genom neurotransmittorer, hormoner och andra signalmekanismer, med utgångspunkt från de interoceptiva, proprioceptiva och proprioceptiva systemen. Och hon refererar till begreppet "body budgeting" men där hon ju lånat många begrepp från diverse olika håll, inte minst utifrån Peter Sterlings och Joseph Eyer texter.

De prediktionsteorier hon arbetar med kommer huvudsakligen från matematikern Karl Friston med kaosberäkningar och t ex bayesiansk statistik, som också har bäring på matematisk informations- och symbolteori á la Claude Shannon entropi-teorier (dvs graden av osäkerhet i olika system) för att neuropsykologiskt förklara kognitiva funktioner, såsom minne, inlärning och problemlösning. Och Oliver Selfridge som utvecklade en modell hur hjärnan kan identifiera objekt i en bild. Detta är en nu pågående vetenskapsteoretisk diskussion med t ex Anil Seth, Hugo Critchley, Andy Clark på de filosofiska barrikaderna med flera med flera. En annorlunda fågel i sammanhanget är neuropsykologen Mark Solms som tillsammans med Karl Friston försöker validera Freuds gamla modeller. (se text på annan plats)

LFB hävdar att upplevda medvetna emotioner är konstruerade med ”multisyften” i neurala nätverk som arbetar för ett överlevnadssyfte och hon pekar på hur kroppsliga reaktioner har helt olika responser i olika kontextuella situationer.

Hennes flerfaktormodell innebär att upplevda känslor skapas i stunden av ett general-purpose-system, dessa är inte automatiska reaktioner på en omgivning, utan vi måste både predicera en förväntant och processa och transformera upplevelsen. Den elementära responsen är helt enkelt bara en reaktion, men inte en ”emotion”: tolkningen av reaktionen kommer efteråt och det är då vi upplever medvetna "känslor".

Emotioner är således inte "äkta" autentiska reaktioner, utan det är prediktioner och konstruktioner, där vi konstruerar, via kognitioner, våra upplevelser, som utvecklas i denna  flerfaktormodell:

1. fysiologiska processer i kroppen (”interoception” – se Bud Craig’s forskning);
2. en flexibel/adaptiv (plastisk) hjärna som samverkar med den omgivning där den råkar befinna sig;
3. Vår personliga bakgrund (kulturella och episodiska minnen).

Våra subjektiva upplevelser (känslor) är integrerade informationsflöden som kan beskrivas med en modell som bland annat innehåller följande komponenter:

• Valens: positiv eller negativ
• Arousal (intencitet): hög eller låg
• Duration, varaktighet
• Prediktion, millisekunder
• Förväntningar, sekunder-minuter (förhoppningar och farhågor)
• Perception, inklusive illusioner och förvrängningar
• Interoception, kroppsegna signaler
• Proprioception, upplevelser av kroppens rörelser och position
• Homeostas & Allostasis, balans och strävan efter balans (t ex värme-kyla, syremättnad, törst, etc.)

Istället för att fråga var känslor finns och vilka uttryck de tar, är det bättre att fråga ”hur skapar egentligen hjärnan dessa fantastiska upplevelser?”, skriver hon. 

Den uppmärksamme läsaren ser snabbt hur denna modell är inspirerad av Peter Sterling och Joseph Eyer och en rad andra forskare och filosofer, som till exempel Bud Craig, Karl Friston, Immanuel Kant, Joseph LeDoux, Anil Seth, Ludwig Wittgenstein, eller socialkonstruktivister såsom Rom Harré eller Peter Berger eller Thomas Luckman eller Michel Foucault.

När något inträffar så skapar hjärnan enligt denna modell inom loppet av någon halvsekund, kanske bara några millisekunder, en neural prediktion som svarar mot tidigare erfarenheter, genetik, etc., och som sammanflätas med en kognition, om vad som är på gång och formar (om det är en komplex situation) en idé, en tanke, en hypotes, över vad som behöver göras för att möta situationen. Ett omedelbart hot resulterar däremot i en omedelbar respons ("reflex") som att till exempel hoppa undan eller stelna - ofta beroende av avståndet eller närheten ("proximitet") till det som inträffat. Men vid komplexa eller diffusa signaler (vilket är merparten av all perception), till exempel vid lite magkänningar, så skapar vårt medvetande ett koncept av föregående erfarenheter om ”ont i magen” (grundantaganden - som kan vara dysfunktionella) som ger mening åt upplevelsen. Utan dessa koncept skulle vi inte ha upplevelsen av, inte bara komplexa ”känslor” som längtan eller kärlek eller saknad, utan också s.k. basala emotioner som ilska, glädje och sorg.

Prediktiv kodning är en grundläggande mekanism som att hjärnan ständigt gör förutsägelser om inkommande sensorisk och interoceptiska informationsbanor (insula och främre cingulum) som sedan jämför dessa förutsägelser (prediktioner) med den faktiska sensoriska informationen. Om det finns bristande överensstämmelse mellan förutsägelsen och den sensoriska informationen uppdaterar hjärnan sina förutsägelser (”prediction error”) för att bättre motsvara den inkommande sensoriska informationen.

Observera att forskningen har identifierat ett antal neurala banverk, varv två ofta citeras: det snabba: mindre än 30 millisekunder. Och den långsamma medvetna komponenten som går via dlPFC & Co och tar ibland flera sekunder 😊 där informationsbearbetningen således sker utifrån en ”top-down-modell” som brukar kallas ”högre” kognitiva processer, t.ex. förväntningar och sammanhang. Cerebral prediktionsteori menar att top-down-bearbetning spelar en nyckelroll när det gäller att förutsäga och tolka perceptiv och sensorisk input och för att genera upplevelser, eller ”känslor”, som blir som kognitiva genvägar i en feed-back process för tolkning av verkligheten (jfr James-Lange-teorin). I detta perspektiv finns inga s.k. grundläggande emotioner, mer än de snabba arousal- och inhibitions-komponenter som verkar för överlevnad, utan känslor konstrueras som prediktioner att möta en förväntad verklighet. De känslor vi känner är förstås ändå ”äkta” utifrån ett subjektivt perspektiv, men de fyller ingen essentiell faktor utifrån ett neurofilosofiskt perspektiv.

Bayesiansk inferens är en matematisk seger utifrån förståelsen av statistisk uppdatering (nyinlärning) av föregående kunskap som baseras på ständigt ny information och som gradvis ökar säkerheten. Enligt denna modell antas hjärnan använda en liknande neuralt nätverksbaserad Bayesiansk inferens för att väga olika sannolikheter för olika sensoriska inflöden och uppdatera dessa förutsägelser. Matematikern Karl Friston har utvecklat en hel del idéer kring detta.

Uppmärksamhet är nära kopplad till förutsägelser. Riktad uppmärksamhet är att fokusera på specifika sensoriska intryck och göra mer exakta förutsägelser över dessa intryck. Alternativt kan uppmärksamheten användas för att revidera förutsägelser. Jämför t ex växlingar mellan Default Mode Network, Salience Network, Executive Function network, och Time network. Och kommunikationsteorier med deep learning och komplexa nätverk som studiet av ”småvärldsnätverk” och informations- och kaosteorier.

Cerebral prediktionsteori är viktigt för förståelsen och behandlingen av neurologiska och psykiatriska sjukdomar. Exempelvis har brister i prediktiv bearbetning påvisats vid tillstånd som schizofreni, autism och depression.

Men upplevelser är inte heller distinkt knutna till kroppsliga komponenter såsom hjärtrytm, andning, svettning, temperaturhållning, och inte ens till ansiktsuttryck - utan måste i varje givet ögonblick tolkas. Vi uppfattar således inte färdiga ideala koncept (nyplatonism), utan vi skapar dem. Frågan är om den dimensionella "Constructed Emotion Theory” á la Lisa Feldman Barrett (dvs Rom Harré), som är byggd på meningsbärande kulturella begrepp och självkonstruerade erfarenhetsbaserade subjektiva episodiska begrepp, i sin logiska förlängning blir självmotsägande?

Frågorna ligger nära en vetenskapsfilosofisk subjektiv metafysik liknande Kants, men även i viss mån Berkeley's (och Platons) idealism med inre essensiella (eller gudomliga) objekt. Men Feldman Barrett är i likhet med Kant, inte förnekande av en reellt existerande verklighet - som att människan skapar förståelse genom att tolka sina perceptioner via våra filtrerade erfarenheter, minnen och den kultur vi lever under.

Lisa Feldman Barrett’s forskning är tydligt kritisk att se emotioner som specifika kategorier, så kallade basic emotions. Efter fMRI-studier anser Lisa Feldman Barrett att hon funnit att det inte finns några specifika regioner i hjärnan som medierar några särskilda typer av emotioner. Inte heller att amygdala skulle vara ett centrum för rädsla eller flyktbeteenden såsom tidigare hävdats, en hypotes som även dess egen upphovsman och nestor Joseph LeDoux har övergivet.

Feldman Barretts forskning falsifierar enligt henne också flera klassiska emotionsteoretiska perspektiv, till exempel att för alla emotionella kategorier finns alltid någon kultur någonstans på klotet som har ett annat uttryck för just denna emotion. Eller att cornealt blinda från födseln som återfått synen ”ser” inte vissa uttryck eftersom de inte har begrepp för dem. Innan begreppen börjar utveckla sig, ser de bara ljus och kontraster. Eller att ansiktsuttryck inte är entydiga: ett gråtande ansikte kan lika gärna antyda ilska, ett skrattande kan antyda förakt.

Men våra begrepp kan riskera bli konservativa återspeg-lingar, rigida tankemönster och fastlåsta kognitiva positioner, typ grundantaganden som ger oss premedvetna förvänt-ningar (även katastroftankar och inlärd hjälplöshet) över vad vi nu råkar förvänta oss - vilka understundom kan bli livsfarliga och förvandlas till rättshaveristiska positioner, eller om de sammanfaller med systemiska ekonomiska eller byråkratiska särintressen. Det innebär att forskarvärlden bör ta hänsyn till hur emotionella begrepp används inom folktron och tillskapa en vetenskaplig distans till vardagsspråket. De är vare sig "sanna" i någon objektiv mening, eller "essensiella" eller "äkta" ur någon platonsk bemärkelse. Känslor är verkliga, men inte som molekyler är verkliga, utan mer som pengar är verkliga, inte som en illusion, utan mer som en produkt av mänskliga överenskommelser.

Feldman Barrett diskuterar därmed också existentiella frågor som att vi faktiskt har kognitiv kontroll - en fri vilja, det vill säga möjlighet till medstyrning och ansvar över våra reaktioner (känslor). Vi har de facto möjlighet att ändra tankeinnehållet i en upplevelse, som att utvidga upplevelsen, att förstå att vi har rätt att bli upprörda; att spänningsreducera och ge access att uttrycka ilska, sorg, glädje, men också att transformera till exempel ilska till konstruktiva handlingar: existensen kommer före essensen (Sartre). Sett ur en metakognitiv synvinkel behöver inte ens tankeinnehållet ändras, utan snarare hur vi integrerar nya intryck med våra erfarenheter och minnen - och slutligen hur vi prediktivt förhåller oss och accepterar detta i våra liv.

Idéhistoriker och filosofer hittar förstås snabbt liknande tankegångar både från Aristoteles och stoiska klassiker via Zenon, via kritiken av det sunda förnuftet och pliktetik (Hume och Kant), via Husserls fenomenologi och undflyende kunskapshorisont, via Heideggers vara i världen, via logisk kritik á la Wittgenstein, Russell och Quine, via kognitiva revolutionen (Robert Solomon inte minst), Sartre's existentialism, Rorty's sanningsbegrepp och Habermas nykantianska kommunikativa konsensusbegrepp; och idag i viss mån via Martha Nussbaum's tankar med tydliga linjer till det egna personliga ansvaret att vi inte är offer för våra känslor. Nussbaum, som arbetar med modeller av kognitiv transition av emotioner, till exempel vrede, för att bygga modeller för en moralfilosofisk utveckling att motverka vedergällningsattacker, hämnd och att stävja fundamen-talism hos människor med fastlåsta idéer. Den prediktiva modellen är en modell som också diskuterar medvetandets rigida faktaresistens och ett konservativt vidmakthållande av "kunskapskomponenter" eller händelsekedjor, som kanske inte längre är funktionella. Gamle Donald Hebb ger möjligen också en neuropsykologisk förklaring ”neurons wire together if they fire together”. 

(2017)

Seven and a half lessons about the brain

I november 2020 publicerades Lisa Feldman Barrett's bok "Seven and a Half Lessons About the Brain" som är sju korta essäer - plus en inledande liten neurobiologisk utvecklingshistoria - om hur hjärnan utvecklats. Boken är föredömligt 130 sidor kort + appendix och sammanfattar modern neurovetenskaplig forskning utifrån Lisa Feldman Barretts prediktiva perspektiv hur vi förhåller oss till våra upplevelser genom att försöka bringa kognitiv konstruktiv ordning i det kaotiska vimlet av perceptioner, proprioceptioner och interoceptioner. Hon avlivar myten om "reptilhjärnan" och ut av bara farten ryker samtidigt den uppdiktade konflikten mellan tankar och känslor, mellan kropp och psyke, såsom att vara "sann mot sina känslor" som om detta vore någon slags garanti för "äkthet" - för vad är detta egentligen? Finns det verkligen "äkta" känslor? Ty, vad är det att vara människa?

Det här är en populärvetenskaplig sammanfattning av ett stort kunskapsområde. Lisa Feldman Barrett representerar ett dimensionellt perspektiv som i korthet, som sagt, går ut på att inte kategorisera bottom-up upplevelser och emotioner som basala funktioner. Istället utgår hon från ett prediktivt top-down-perspektiv som lanserades faktiskt redan på 1800-talet av Hermann von Helmholtz och som nu med moderna neurofysiologiska metoder (typ MRI etc.) har validerats på flera intressanta sätt; till exempel av Karen Quigley vid LFBs lab i Boston; eller av Georg Keller vid Friedrich Miescher Institute for Biomedical Research. ”Rädsla” och ”reflexmässigt undvikande” är ett klassiskt sådant exempel.

Neurofilosofen Andy Clark och kognitionsvetaren Anil Seth beskriver en prediktiv modell som bestickande tydliggör hur vi måste ha en inlärd förförståelse för att överhuvud kunna orientera oss. Jämför det lilla spädbarnets myriader av miljarder nyinlärningar varje dag, och mot vilka det senare kommer att anpassa nya upplevelser – om man saknar dessa inre representationer, eller inte automatiserar dem, eller har ngt annat copingproblem, som vid AST och IF, blir det snabbt olika problem. Ett exempel är språket och med grammatiken där vi förväntar oss vilka ord som ska komma härnäst annars skulle vi inte förstå vad som sägs. Och om detta inte infinner sig så justerar hjärnan upplevelserna mot sina perceptioner, här gäller det vara anpassningsbar: att vara adaptiv, eller ”plastisk”. Detta sker med en ny kalkylering (prediction error) som kalibrerar upplevelserna med de automatiserade intuitiva kognitionerna och de induktiva kategorierna.

Likheterna med Daniel Kahnemans populariserade ”snabba-och-långsamma” och med Gerd Gigerenzers heuristiska forskning är slående (även om dessa två herrar inte är överens). Och givet det pedagogiska exemplet med att fånga en boll: att det är omöjligt att medvetet beräkna hur vi ska fånga bollen, utan detta är automatiserat i enkla neurala beräkningsmodeller (prediction errors) som kontinuerligt justerar mot ständigt nya infallsvinklar i smått som stort, som att säkert gå över gatan, eller fånga bollen när den kommer flygande  som kontinuerligt växlar mellan medvetenhet och icke-medvetet (”nonconscious”). Detta svarar också mot Rosenthal’s och LeDoux’s kommunicerande system som de kallar ”first-order theory” och ”Higher-order theory” (HOT).

Ytterligare ett perspektiv som Lisa sammanfattar är den konstruktivistiska idén att vi alla är i ett kulturellt och personligt sammanhang som i stor utsträckning styr vilka individuella val vi gör. Men detta utmanar samtidigt det personliga ansvaret. Avgörande är vilka episodiska och semantiska minnen som vi lärt in + vilken genetisk och epigenetisk kodning vi har. Den som vill fördjupa sig i detta kan med fördel läsa från kapitel 48 och framåt i Joseph Ledoux’s bok ”The Deep History of Ourselves”.

Angående högre kognitiva funktioner hos andra primater och däggdjur, så lutar sig LFB bland annat mot Bud Craig som kartlagt det interoceptiska systemet: han fann att spinala C-fibrer nådde allt längre i den humana hjärnan än hos andra däggdjur. Det var således inte så att fibrerna projicerade information endast till sensoriska barken, utan även uppåt-framåt mot Insula och främre Cingulum - vilket gör (enligt Craig) att vi också kan tolka [interoceptiva] kroppssignaler på ett helt annat sätt än andra primater (vilket är intressant ur ett perspektiv på subjektivt upplevd smärta), och med en systemerande och differentierande frontallob skapar detta också förutsättningar för ett effektivare exekutivt system med högre evalueringskapacitet och därmed allt bättre inlärning och coping.

Den "halva" första "föreläsningen" i boken har ett mer renodlat evolutionärt perspektiv, men det är sedan invävt i det övriga. Om någon letar efter ett neurovetenskapligt evolutionärt perspektiv, är de inledande kapitlen i LeDoux's bok "The Deep History..." mycket uttömmande. Kompletterande och fantastiskt intressant är Daniel Dennett's bok "From Bacteria to Bach and Back" som ju också finns på svenska. 

Några nyckelord: Prediction, Predictive Error, Cognitive Construction, Interoception, Memory, Resilience.

(Recension 26 November, 2020)

Ett urval referenser & litteratur (i övrigt se under andra flikar, t ex "Medvetande")

• Carlson, Å. Ed. (2005). Philosophical Aspects on Emotions. Thales.
• Craig, A.D. (2015). How Do You Feel? An Interoceptive Moment with Your Neurobiological Self. Princeton.

• Ekman, P., Cordaro, D. (2011). What is meant by calling emotions basic. Emotion Review, 3, 364–370.

• Feldman Barrett, L. (2012). Emotions Are Real. Emotion, vol. 12, No. 3, 413–429
• Feldman Barrett, L. (2017). The theory of constructed emotion: an active inference account of interoception and categorization. Social Cognitive and Affective Neuroscience, vol. 12, No. 1.
• Feldman Barrett, L. (2017). How Emotions Are Made – The Secret Life of the Brain. Macmillan.
• Feldman Barrett, L. (2020). Seven and a Half Lessons About the Brain. Houghton Mifflin Harcourt.
• Harré, R. ed. (1986). The Social Constructions of Emotions. Blackwell Ltd.
  
• Nussbaum, M. (2016). Anger and Forgiveness - Resentment, Generosity, and Justice. OUP, US.

• Seligman, M. &  Edgardh, M. (1976). Hjälplöshet: om depression, utveckling och död. Aldus

• Smith, J.A., Harré, R., & Langenhove, L.v. (1995). Rethinking Methods in Psychology. Sage publ.
• Solomon, R.C. 2007). True To Our Feelings - What Our Emotions Are Really Telling Us. Oxford University Press.
• Tracy, J.L., Robins R.W., & Tangney J.P. (2007). The Self-Conscious Emotions – Theory and Research. The Guilford Press.
• Tracy, J.L., Robins, R., & Schriber, R.A. (2009). Development of a FACS-Verified Set of Basic and Self-Conscious Emotion Expressions. Emotion vol. 9, No. 4, 554–559.
• Tracy, J.L. & Randles, D. (2011). Four Models of Basic Emotions: A Review of Ekman and Cordaro, Izard, Levenson, and Panksepp and Watt. Sage Journals, vol 3 issue: 4, page(s): 397-405.
• Tracy, J.L., Anderson, C., & Cheng, J.T. (2014). The Psychology of Social Status. Springer Press.
• Tracy, J.L. (2016). Take Pride – Why the deadliest sin holds the secret to human success. Houghton Mifflin Harcourt.
• Öhman, A. (1993). Fear and anxiety as emotional phenomena: Clinical phenomenology, evolutionary perspectives, and information processing mechanisms. In M. Lewis & J. M. Haviland (Eds.), Handbook of emotions (pp. 511–536). Guilford.