April, 2024

Idén om hjärnan som en "tidsmaskin" handlar om förmågan att uppfatta, bearbeta och minnas händelser över tid, vilket gör det möjligt att simulera tidigare och framtida scenarier. Teorin beskriver hur vi – dvs "hjärnan"– upplever och manipulerar tid, särskilt under stress eller livshotande situationer där tiden verkar gå långsammare – ett fenomen som kallas "slowmotion-effekten". Denna effekt förklaras av mekanismer som "överklockning", där hjärnan påskyndar bearbetning av sensorisk information under kritiska ögonblick, "hyperminne", vilket innebär förbättrad minneskodning under intensiva ögonblick (som vid en plötslig trafikolycka), och "meta-illusion", en retrospektiv kognitiv rekonstruktion som tyder på att uppfattningen av långsam tid är en illusion som bildas av täta och detaljerade minnen snarare än en realtidsupplevelse.

Genom att betrakta hjärnan som en 'tidsmaskin', som kan förutse, bearbeta och minnas händelser över tid, belyser Buonomano hur vår uppfattning om tid inte bara är en neurologisk eller psykologisk process, utan också en existentiell.

Dean Buonomano diskuterar det minst sagt komplexa förhållandet mellan hjärnan, rum (spatialitet) och tid. Han menar att tidsuppfattningen, till skillnad från andra sinnen, uppstår ur interaktionen mellan neurala nätverk och är nära kopplad till minne och förväntan – som täta intensiva kast under 200 millisekunder mellan frontalhjärnan och hippocampus. Han fördjupar sig också i tidens fysik och kontrasterar den linjära, enkelriktade tidsupplevelsen i medvetandet mot de mer komplexa begreppen inom teoretisk fysik, som relativitetsteorin och kvantmekaniken. Som dels den subjektiva upplevelsen av tid, dels den mer ”objektiva” fysiska mätningen av tid, och hur tid, rum och kognition blir sammanflätade.

Och han diskuterar hur upplevelsen av tid påverkar den existentiella upplevelsen. Jag har läst denna bok utifrån mitt forskningsintresse om prediktionsteori och med fokus på förluster och sorg, men jag ska genast säga att boken egentligen inte alls handlar om sorg, men jag har läst boken utifrån detta kunskapsintresse. Sorg har en stor effekt på vår tidsuppfattning. En intensiv sorgeupplevelse kan få tiden att tyckas gå långsammare eller bli fragmenterad. Detta förändrade tidsflöde kan kopplas till hjärnans bearbetning av emotionella händelser som kodas i minnet. Människor i sorg kan återuppleva ögonblick med den avlidne i levande detalj, vilket påverkar upplevelsen av tidsflödet. Och hur hjärnans prediktiva funktioner hanterar stora störningar som förlust av en nära anhörig. Hjärnan, som en prediktiv tidsmaskin, utvecklar ständigt förutsägelser baserade på minnen, planer och förväntningar. När förändringar inträffar, uppstår ofrånkomliga prediktionsfel, eftersom den framtida verklighet som hjärnan har förberett sig för plötsligt förändras dramatiskt.

Dessa prediktiva system måste anpassas för att hantera de nya verkligheterna. Detta kan innebära en om-kalibrering och uppdatering av både minnen och framtidsplaner. En djup sorg efter en oväntad förlust kan till exempel störa den konstruktiva minnesprocessen. Komponenter av det retrospektiva minnet, som är en del av det prospektiva minnet, kan påverkas vilket i sin tur stör förmågan att utföra dagliga aktiviteter och konstruera framtida uppgifter.

Buonomano utforskar som sagt inte sorgeupplevelsen direkt, men genom att granska hur rum och tid förvränger vår upplevelse, sträcker ut ögonblick till evigheter och komprimerar till flyktiga minnen. Denna temporala desorientering speglar hjärnans mekanismer att bearbeta tid. När vi navigerar i tiden befinner vi oss på en resa tillbaka till ögonblick och upplever både glädje och smärta från det förflutna och krossade framtidsdrömmar – som ju finns i framtiden.

Bokens två huvudteorier om tid, "presentism" och "eternalism", ger dimensioner till hur vi förstår tid som flöde – eller punkter – och därmed i perspektivet av plötsliga förändringar. Det här är förstås en uråldrig diskussion, som sträcker sig tillbaka till Platon, Aristoteles & Co.

Från ett ”presentistiskt” perspektiv är våra upplevelser i det omedelbara nuet, djupt rotad i verklighetens nu. Förluster känns akut eftersom, enligt presentismen, endast det nuvarande ögonblicket existerar. Det förflutna där den förlorade existerade är inte längre verkligt, och framtiden utan dem har ännu inte inträffat. Detta kan göra smärtan av en förlust överväldigande i nuet.

Från ett ”eternalistiskt” (eller nästan buddistiskt) perspektiv, så är det förflutna, nuet och framtiden lika verkliga, ögonblicken är inte fragmenterade eller sär-delade, utan fortsätter att existera. Från detta perspektiv ses separationer orsakade av döden inte som att existensen av den älskade utplånas, utan fortsätter i "blockuniversumet". Detta kan vara som en tröst eller ett sätt att relatera till förlusten, som antyder att våra kopplingar till dem vi förlorat fortfarande är verkliga och tillgängliga inom själva tidsstrukturen. Våra episodiska och semantiska minnen finns fortfarande kvar hos oss, men minnen måste uppdateras.

Boken är som en stor kunskapssammanfattning: relativitetsteori, och klocktid, och pendelur, och halveringstider av Cesium för att beräkna tid, och antropologiska resonemang om urbefolkningars tidsupplevelser… Bounomano väver en stor väv av mekanik och relativitet och kvantteori, Newton, Galileo, Einstein, men också en släng med språkteori, och en släng neurofilosofi, och prediktionsteori med plötsligt den lilla fågeln Kungsfiskaren i huvudrollen, och en släng utvecklingspsykologi med Piaget om barns tidsupplevelser. Det är mycket som avhandlas på dessa 233 sidor. Och visst blir det ibland lite svepande – men integrerat, och oftast lättillgängligt, men inte alltid…, men ändå alltid intressant och välskrivet.