December, 2021

"Den enda historien" av Julian Barnes. Den här romanen är en underbar retrospektiv hjärtskärande berättelse (ingen spoiling), men också en innerlig och känsligt sökande efter en kommande, verkligen oviss framtid. Romanen är lågmäld och med författarens fulla medvetenhet om minnes-förvrängningarna i berättelsen.

Berättelsen cirkulerar runt denne 19-årige unge man som blir kär i en gift kvinna i 40-årsåldern, med all hans naiva blindhet, kroniska förälskelse, och hur han missar alla subtila dåliga tecken om vad som "egenligen" händer. Kulisserna rämnar långsamt.

Så är detta livet? Du tror att du kommer ihåg dina minnen, men är det tvärtom att det är dina minnen som definierar dig och ditt jag, och att det är våra minnen som formar oss? Vem är ansvarig: du eller dina minnen? Och vad formar den osäkra framtiden?

När Barnes berättar och återberättar är det anmärkningsvärt hur denna kärleks- och livshistoria om sorgliga och sårande minnen, och alla så uppriktiga och kärleksfulla närminnen, och alla lågmälda vardagliga händelser, som en extraordinär subjektivitet, gradvis förändras. Kanske är detta en berättelse hur vackra och smärtsamma minnen kontinuerligt uppdateras och predicerar våra liv? Underbart skriven!

Jag läste den engelska originalupplagan som ger lite extra tryck i nyanserna, men romanen finns bra översatt till svenska 🙂

5 December 2021

I've just read "The Only Story" by Julian Barnes. This novel has a wonderful retrospective heart-breaking narrative (no spoiling), but also a truly heartfelt and sensitive predictive shaping of an upcoming indeed very uncertain future.

The novel is circling around a strong unassumingly low-key ascertaining and the authors full awareness of its distorted storyline. There is this 19-year-old youngster falling in love with a married woman in her 40s. There are all his naïve blindness, chronically in love and neglecting all subtle bad signs unable to be aware what "really" is happening.

This is life: you think you remember your memories, but is it the other way around that it is your memories that define you and your self, and it is your memories that is shaping and remembering you? Who's in charge: you or your memories? When told and retold, it's remarkable how this love and life story of sad and hurting memories, and those so sincere and lovingly close-up memories, and all everyday events signifying some extraordinary subjectivity. Perhaps this is a story on how memories continuous can be beautifully updated and painfully restored. Just wonderful!

Page 16:

“You understand, I hope, that I’m telling you everything as I remember it? I never kept a diary, and most of the participants in my story – my story! my life! – are either dead or far dispersed. So I’m not necessarily putting I down in the order that it happened. I think there’s a different authenticity to memory, and not an inferior one. Memory sorts and sifts according to the demands made on it by the rememberer. Do we have access to the algorithm of its priorities? Probably not. But I would guess that memory prioritises whatever is most useful to help keep the bearer of those memories going. So there would be a self-interest in bringing happier memories to the surface first. But again, I’m only guessing.”