Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgaard (engelsk översättning ”The Morning Star”) är som en Pulp Fiction men i en norsk vardagsrealism med ett virrvarr av händelser, som sammanflätas i en lång väv av korsande övernaturligheter eller kanske snarare: osannolikheter. Händelserna utspelar sig huvudsakligen i Bergen och i Sørlandet.

Det är berättelser med detaljrika konkreta sekvenser som för handlingen framåt i en plågsam trög slow motion som inför en avgörande händelse, men som aldrig riktigt vill infinna sig, men som plötsligt ändå händer, men inte just där och då…, utan någon annanstans och liksom som om det hände utanför sitt sammanhang… men ändå här och nu; såsom de irriterande sommargästerna som plötsligt får för sig att ankra upp båten för natten mitt framför Egils stuga. Eller att Jostein plötsligt blir nedtryckt till marken av kommandosoldater när han äntligen ska försöka göra lite spektakulär journalistisk nytta.

Vi möts av en brokig samling människor. Där är den frihetslängtande prästen Kathrine och hennes rejäle, men numera tråkige och kontrollerande maken Gaute, som delvis orättvist anklagar henne för otrohet men som dunkelt anar att hon är på väg att lämna honom.

Där är den snälla och genomgoda sjuksköterskan/läkaren Solveig med sin sjuka gamla mamma och hennes halvt halsstarriga tonårsdotter Line; Solveig indragen i en förhastad transplantations-operation där en förmodat död patient plötsligt återfår några svaga livstecken.

Eller där är den desillusionerade universitetsläraren Arne som med sin psykotiska hustru Tove och barnen Ingvild, tvillingarna Asle och Hemming, förvirrat försöker få ordning på familjekaos och sin förnekande sorglösa villrådighet: det går stadigt käpprätt åt helvette.

Där är den lättkränkte musikern Emil som osäkrar sina poem.

Där är den teologiskt sökande miljonärsonen Egil med sonen Viktor (10 år) och den frånskilda mamman Camilla hängande i SMS-kulisserna där hon plötsligt lämpar över sonen via buss på Egil och sticker utomlands helt utan förvarning. Och var i mörkret tog sedan Egil och Viktor vägen?

Där är överviktiga och sexuellt frustrerade snabbköpskassörskan Iselin (20 år) och hennes fd gymnasielärare Ommundsen som plötsligt dyker upp och som hon försöker undvika.

Där är Vibeke (30 år) och arkitekten Helge (60 år) med gemensamma ½-årsdottern Åse, och Helges egen son Atle (31 år) som tafsande inte fattar sociala gränser.

Där är den synske och sörjande och supande Frank som tappar fotfästet efter dottern Emma (6 år) som plötsligt omkom och den trilskna modern Monica i kyrkans bänkrader på den plågsamma begravningen.

Där är den tablettmissbrukande nattsköterskan Turid med självmordsbenägne sonen och med den försupne halvfete bedagade maken och journalisten Jostein som oförskämt dräller korkade hemmasnickrade ”sanningar” omkring sig och som han tar som ursäkt för sina primitiva sexistiska fylleeskapader.

Där är den autistiske och institutionaliserade Kenneth som plötsligt rymmer och som astmatiska Turid kippande efter andan förtvivlat letar efter uti mörka skogen, där underjorden plötsligt ugglar ner i dolska ritualiserande skogsgläntan. Och Jostein kastas in i ett inferno med dödsriket på andnöds avstånd.

Vardag. Långsamt lågvirvlande vardag med stokastiskt meningslösa små narrativa uppenbarelser, som Knausgaard förbindligt fullpackar med vardagsbetydelser som först inte verkar ha bäring på något över huvud taget. Och där är grävlingar, hjortar, rävar, nyckelpigor, krabbor, fåglar, tåg och bilar och båtar och flygplan. Allt är som pollenkorn som brownskt sakta rör sig i en supande soppa av kustnära saltvatten och alkohol. Kedjerökande. Och plötslig död. Döda dottern som med skräckfilmskrossat ansikte tar sin cykel och försvinner. Emma! Allt medan den nya mystiska stjärnan magiskt strålar över dem alla: ”The Morning Star. I know what it means. It means that it has began” – varmed boken, som av en händelse, plötsligt slutar på sidan 666. Men den hade utan problem kunnat fortsätta ytterligare 666 sidor. Härlig läsning!

PS.

Jag tror det här är narrativ som inte går att gestalta bara med ett fåtal ord. Liksom med Thomas Mann's Bergtagen är det bara tvunget att ordrikt berättas i en sakta dans.

Även om det är fiktion, blir det här, iaf i min värld, ett filosofiskt försök att gestalta levande intentionella människor, som med olika grad av medvetenhet och icke-medvetande prediktivt försöker överleva och ta sig fram i en kaotisk tillvaro. Det är stokastiska slumpvisa samman-träffanden och sammanflätningar som implicit strukturerar kaos och som klumpar ihop sig till implicita ordningar ("Markov Blankets").