11 oktober 2020

Nätverks- och samverkanskaos… Jag var på dramaföreställ-ningen ”Måsen” av Anton Tjechov på Uppsala Stadsteater i veckan, som givetvis var Coronasäkrad med bara runt 50 åhörare, i en således rätt folktom läktare och ett 20-tal på scen och i kulisserna. Efteråt lånade jag dramat i bokform på biblioteket och gick igenom replikerna i lugn och ro hemma i soffan.

Tjechov skrev pjäsen runt år 1895 som i den här uppsätt-ningen i regi av Dennis Sandin fint fångar tidlösa frågor om ensamhet, sökande efter mening och bekräftelse. Alla roller gestaltas som personer som upplever sig själva som mer eller mindre otillräckliga och som försöker dölja sina upplevelser av att vara halvt-om-halvt misslyckade medelmåttor, men som ändå försöker hitta en plats i tillvaron – trots all illvillighet och konkurrens om utrymme, som då modern Irina förhäver sin betydelse och där hon i en övermaga kärleksrelation med Trigorin, som är en ”berömd” författare, men där hon också är föraktfull mot sonen Konstantins strävanden att uttrycka sin konst och missnöjd med honom överhuvud taget, något som följt honom genom livet: att aldrig fått men alltid längtat efter moderns bekräftelse.

Det är en brokig samling gestalter i dramat som består av 10 huvudpersoner, varav Tjechov har placerat fyra av dem liksom mer i handlingens centrum, runt vilka temat cirkulerar tydligast, men därpå finns ytterligare 6 figurer som snurrar runt. Dessutom tre-fyra bifigurer - såsom tjänare och arbetare; dessa ramar osynligt in överklass-människornas famlande efter mening; de är praktiska och lågmälda och gör utan knot och åthävor allt det som ändå måste göras.

Fokus förflyttar sig mellan personerna som förtvivlat söker lojaliteter och kärlek, men det är som alla strävanden efter erkänsla och berömmelse bara rinner ut i sanden: ingen förmår att se den andre: alla är egotrippade på sitt eget vis. Och närhet blir ibland nästan som totalt livsfarligt, som när modern inte vågar röra vid sin egen son, och alla vispar runt sökande efter meningen, drivna av avvisanden, längtan och förälskelser.

Replikerna är fyllda av nästan omärkbara gliringar, överförda antydningar och ironier. Alla är rädda att bli avslöjade och uthängda såsom de usla medelmåttor de innerst tror sig vara. Långtråkigheten griper an i adlighetens sysslolöshet. Skitpratet frodas. Den enda som till slut verkligen gör något är den naiva och desillusionerade Nina vars reflektioner över hur berömmelse och ära bara är återspeglingar i människornas skriverier och berättelser om varandra, för dramat framåt. Nina i sin strävan att äntligen försöka förändra sitt liv, driven av sin förälskelse bryter hon upp från sin priviligierade tillvaro och flyttar till Moskva, för att göra karriär, och för att följa sin ändå upphöjde idol – den undflyende ”stora och berömda” författaren (och idétjuven) Trigorin som ständigt har sin anteckningsbok och snor åt sig uppslag ur allehanda vardagssituationer: såsom den med svartsjuke Konstantins skjutna mås. Men ett Moskva där hon snabbt utnyttjas, föder barn (som dör) med Trigorin (som överger henne) och sedan motarbetas, får usla roller och snabbt förfaller – att komma här och försöka vara något – och dessutom kvinna! Hon förlorar sansen… liksom ingen verkar lita på sin egen sans och livrädda att bli avslöjade och inspärrade på dårhus.

Scenerna är som en enda räcka av kompakta stressiga moderna nätverksmöten med tillkortakommanden, förnekanden, förbiseenden, existentiell ensamhet och där alla ständigt blir avbrutna så fort något äntligen börjar ta form. Och där alla bara skiter i allt så fort man klivit ur rummet, vilket också är resultatet: det blir bara skit av allt. Och när Konstantin plötsligt skjuter sig själv i slutscenen, så sker det i förnekandets kuliss och inget man egentligen behöver prata om högt, utan något som kan smygas undan i en doktorial viskning till någon som eventuellt kan sköta det hela lite diskret.

Regi Dennis Sandin

Scenografi Maja Ravin

Kompositör Christian Gabel

Dramaturg Marie Persson Hedenius

Ljus Mats Öhlin

Mask Per Åleskog

- Irina Nikolajevna Arkadina – en skådespelerska – Mikaela Ramel

- Konstantin Gavrilovitsj Trepljov – Irinas son, en dramatiker – Simon Reitner

- Peter Nikolajevitj Sorin – Irinas bror – Jakob Fahlstedt

- Nina Mikhailovna Zarechnaja – dotter till en rik jordägare – Emelie Falk

- Ilja Afanasjevitj Sjamrajev – en pensionerad löjtnant – Göran Engman.

- Polina Andrejevna – Iljas hustru – Lolo Elwin

- Masja – Ilja och Polinas dotter – Elisabeth Wernesjö

- Boris Alexejevitj Trigorin – en känd författare – Zardasht Rad

- Jevgenij Sergejevitj Dorn – en läkare – Aksel Morisse

- Semjon Semjonovitj Medvedjenko – en lärare – Emil Brundin

Statister: Astrid Andersson Lilliehorn, Per Berlin, Anders Engström, Pasi Vaara, Per Åleskog

- Jakov, inhyrd arbetare

- Kocken på Sorins egendom

- Jungfrun på Sorins egendom

- Vaktmannen på Sorins egendom