Neuropsykoanalys & neurofilosofi & empiri

I början av 2000-talet fick Mark Solms och Oliver Turnbull internationell uppmärksamhet med boken "The Brain and the Inner World" (på svenska ”Hjärnan och den inre världen”), som var en syntes mellan neuropsykologi och psykoanalys = neuropsykoanalys.

Nu är Solms tillbaka med en fördjupning på samma tema. Jag har läst den nyligen publicerade ”The Hidden Spring” där han utifrån en fenomenologisk och neuropsykologisk teori argumenterar att människans intentionella och prediktiva system inte uppstår i cortex utan i pons, i övre delen av hjärnstammen och VTA, där det retikulära aktiverings-systemet är startmotorn för medvetande och, för att tala med Panksepp med som ett SEEKING-system, medan PFC organiserar och styr upp alla dessa medvetet upplevda impulser (feelings). Det som är extra intressant är prediktionsfelen i dessa energiflöden; framförallt ur ett inhibitions- och uppmärksamhetsperspektiv.

Han är, även om han inte helt avvisar det, delvis kritisk till strikta top-down modeller såsom "high-order-theory" (HOT) á la Joseph LeDoux och Elisabeth Phelbs. Och han ger sig ut på en neurofilosofisk vandring med bland andra David Chalmers och Thomas Nagel och diskuterar dualism och the hard problem och essentiella emotioner (dvs basic emotions, typ rädsla, ilska, glädje...). Hans ingång går delvis på tvärs med dimensionella emotionsteorier (t ex Lisa Feldman Barrett's modell), även om han inte avvisar vare sig konceptualism, social konstruktivism eller interoception, så anlägger han helt egna aspekter över vilka de neuroanatomiska korrelaten är som styr upp vad känslor egentligen är.

Efter en lång upptakt i boken med en ojämn redovisning av olika emotionsteorier, neuroanatomiska korrelat och psykoanalys, så diskuterar han balansgången mellan entropi och homeostas - mellan sönderfall och balans – detta i ljuset av intentionalitet att vilja och vara och finnas i världen: vad är det att vara människa? Detta sätts i ett neurofilosofiskt sammanhang med prediktionsteorier á la Andy Clark, och Karl Friston’s free energy principle, och med en statistisk djupdykning i Bayes sannolikhetskalkyler, som enligt Solms resonemang har direkt bäring på just medvetande och riktad uppmärksamhet (executive och salience network) och vad som händer när något, även trivialt, motiverande uppenbarar sig och som vi måste förhålla oss till med emotionella reaktioner för överlevnad och med medvetet upplevda känslor.

Han avslutar boken med en närmast reduktionistisk utvikning kring artificiellt medvetande och säger att han bytt uppfattning att det han tidigare ansåg omöjligt att olika materiella media skulle kunna utveckla självmedvetande, så varför inte ett framtida AI-system, som nödvändigtvis inte behöver vara biologiskt?

FREUD

När Sigmund Freud startade sitt projekt för en vetenskaplig psykologi i slutet av 1800-talet var idén att skapa en naturvetenskap psykologi för att upptäcka de neurala mekanismerna för mänskligt beteende. Hans teorier hade en lång vetenskapsfilosofisk tradition som byggde på praktisk filosofi och akademiskt teoretiserande snarare än på empiri – en tradition till vilken Freud anslöt sig, dock med reservationen att han sade sig prova och finna stöd för teorierna i behandling. Validiteten, replikerbarhet och låg falsifierbarhet i hans omfattande spekulativa begreppsbildning har alltid varit en akilleshäl och föremål för omfattande kritik, inte minst från Karl Popper.

Freuds förslag om kopplingen mellan undermedvetna minnen och den synaptiska klyftan och senare hans psykologiska teoribygge var dock en kreativ (men på den tiden ännu en spekulativ idé) om en fysiologiskt neural konstruktion av medvetande. Ur ett neuroperspektiv kan Freuds bidrag historiskt sett inte överskattas. Han pekade på hjärnan, men främst cortex, som ursprunget till psykisk ohälsa. Och han funderade över om det i den synaptiska klyftan fanns källan till minnet, och om synapsförbindelser i själva verket beskrev utvecklingen av psykisk sjukdom.

Att studera de relativt nyupptäckta nervcellerna var vid slutet av 1800-talet ett pionjärarbete. Nobelpristagaren 1906 spanjoren Santiago Ramón y Cajal (1852–1934) hade tidigt under 1880-90 talen visat att hippocampus var en särskilt viktig struktur för minne, och det var rimligt att också utforska hippocampus i mer cellulära termer.

I sina böcker och texter för Mark Solms resonemangen vidare och knyter samman högre kognitiva funktioner såsom styrfunktioner av tänkande, problemlösning, inhibitions-förmåga, tal- och språkförmåga, episodiskt minne, symboliseringsförmåga – med jagkänsla och personlighets-aspekter (ego). Lagringsfunktioner (olika minnesmodaliteter) och perception knyts ihop med basal medvetenhet och omedvetenhet. Startfunktioner, således med det retikulära systemet, knyts samman med salience network, det vill säga riktad uppmärksamhet, vakenhet, medvetande och intentioner. Det emotionella systemet binds samman med driftskomponenter och limbiska korrelat. Och frontallobsskador med sänkt exekutiv förmåga, förlorad initiativförmåga, skadad integritetskänsla, bristande hämningar, ansvarslöshet, hänsynslöshet och motorisk rastlöshet. Eller att vissa personlighetsstörningar har likheter med vissa prefrontala skador. Och att ”bortträngning” är fenomen som i vissa avseenden går att förena med hotsituationer och molekylär rekonsolidering eller aspekter av vissa högersidiga hjärnskador; etc.

Solms är väl medveten om validitetsproblemet i den tidiga psykoanalytiska teoribildningen, med problem som till exempel medvetandets funktion och dess neuroanatomiska korrelat: Var sitter ”medvetandet”? Vad är ursprunget till ”jagupplevelsen”? var frågor som inte den mest strukturerade observationsmetodik tidigare kunde besvara, skriver Solms, men i The Hidden Spring lutar han ändå åt att medvetandefunktioner har sitt fäste i övre Pons och VTA.

Andra områden som kritiserats är de psykoanalytiska påståendena att felhandlingar har en drift-skuld-konflikt-bakgrund, eller att drömmar har något att säga om det ”omedvetna”. Här försöker nu de nya neuropsyko-analytikerna med Solms i spetsen att vederlägga studier av bland andra Jouvet på 1960-talet och Hobson och McCarley på 1970-talet, som menade att drömmar och REM-sömn var sidoeffekter av hjärnstamsfunktioner och helt enkelt bara var att likna vid en neurologisk artefakt, och att man därför borde utesluta teorier om högre cerebralt styrda kognitiva funktioner, och att drömmandet därmed är en slags neural restprodukt.

Hobsons och McCarleys forskning och kritik var ett av bidragen till den upptornande krisen inom psykoanalytiska rörelsen som ledde fram till den berömda konferensen inom amerikanska psykiatriska förbundet, APA, år 1976, där man med en omröstning direkt ifrågasatte drömmen som en ”kungsväg till det omedvetna”.

Idag visar Solms’ studier åter att drömfenomenet är betydligt mer neuroanatomiskt komplext än vad som fanns kunskap på 70-talet.

Dagens fMRI-forskning visar, enligt Solms, att det finns ett samband mellan kärnor i pons – som agerar startmotor och tycks fungera som en slags drömgenerator – och söksystemet i prefrontala cortex, som styr tankeinnehållet i drömprocessen.

Inom neuropsykoanalysen talas ännu i linje med Freuds hypotes om förträngda minnen att dessa tillstånd skapas vid en konflikt där individen en gång inte kunde hantera eller härbärgera smärtan som mellan två disparata behov eller krav, exempelvis ett överlevnadsmässigt behov av anknyt-ning till en psykiskt våldsam förälder, utan dolde detta både för sig själv och för omgivningen med hjälp av glömska (förträngning) av det illavarslande hotande objektet (den lynnige föräldern) eller projektion av egna impulser till någon annan. Delar av dessa fenomen beskrivs inom KBT och Aaron Beck som ”dysfunktionella tankar” och beskriver i princip samma fenomen men med en annan teoretisk ram.

Freuds metod att närma sig dessa frågor var via den fria associationen. Hans tidiga modell var att tankar var konstruerade via neurala nätverk, där ena tanken eller associationen kunde leda till nästa i en hierarki av nätverk. Detta var i början av mikroskopin och man hade nyligen upptäckt hjärncellernas neurala struktur och med en stark tysk empiris forskning med Wundts introspektiva metod i spetsen, var Freud en del av denna tidiga form av neuropsykologi.

Psykoanalys beskrivs ibland som ett långsiktigt förändringsarbete som påverkar personens förhållningssätt och förmåga att adaptivt bättre och bättre balansera mellan stabilitet och flexibilitet i olika komplexa situationer. Det är inte katharsis, eller den plötsliga psykiska befrielsen som är den primära upplevelsen, utan den gradvisa, nästan omärkliga, uppdateringen av minnen som avtäcks lager för lager.

En illustration till detta är Anton Ehrenzweig som skrev i boken The Hidden Order of Art hur det undermedvetna var som skiktade strukturer, såsom arkeologiska avlagringar, och han spekulerade i att fysik och psykologi kunde, som hos en konstnärs kreativa process mötas och återupptäcka och bearbeta gamla upplevelser och minnen i ett nytt sammanhang, i ett nytt skimrande ljus – eller mörker... Det psykoanalytiskt karakteristiska repetitiva återvändande samtalet till associativa minnen, är komponenter av tekniker som antingen oavsiktligt eller intuitivt, inte ligger långt från olika metoder för minnesrekonsolidering. Detta är tankar som på 2010-talet åter lyfts av Eric Kandel i hans båda böcker The Age of Insight och Reductionism in Art and Brain Science.