Att bli manipulerad...

Häromdagen publicerades boken ”Illusionen om den amerikanska freden” av Frida Stranne och Trita Parsi, som ånyo diskuterar hur idéhistoriska aspekter, förklarings-modeller och verklighetsbilder byggs upp. Inte minst i motljuset av amerikansk-brittiska invasionen av Irak 2003 och dagens situation i Ukraina nu 20 år senare.

Konsten att förstå samtiden är höljd i dunkel... i synnerhet i ljuset av AI-debatten och maskininlärning och Fake News. På temat fri vilja, tankekontroll och masspåverkan har jag också läst ett antal andra närliggande böcker, bland andra: återigen George Orwells (1903-1950) gamla roman ”1984”; och senfärdigt äntligen läst hur Georg Henrik von Wright (1916-2003) brottas med sanning och objektivitet/ subjektivitet i sin samlingsvolym av essäer från 1994. Dessa har jag läst parallellt med diverse andra texter av Christopher Hitchens (1949-2011), inte minst hans korta självbiografi ”Att Dö”, samt ”Why Orwell Matters” – här är några sammanflätade tankar och hopkok av dessa texter.

von Wright ger i analyserna av Tolstoys, Dostojevskijs och Historieskrivningens dilemma, ett försök att förstå en samtid i ett bländande dagssken av nu-flöden. Att nära skeden är svåra att förstå bara därför att de är för nära i tiden; medan historiska händelser på distans är lättare att avtäcka mönster. Han kontrasterar hur två tidiga historiker med helt olika metoder sökt sina respektive perspektiv: dels tysken Oswald Spenglers (1880-1936) civilisationsholistiska prediktionsmodell, dels engelsmannen Arnold Toynbees (1889-1975) cykliskt spirituella kristendomsetiska modell där han hävdar hur kulturer regelmässigt föds, mognar och dör.

I brytpunkterna mellan dessa två historieperspektiv frågar sig von Wright i vilken utsträckning politiska figurer såsom Caesar, Henrik-VIII, Robespierre, Lenin, Hitler, Stalin, [eller för den delen: Kissinger, eller Trump eller Erdoğan eller Putin…] har något egentligt historiskt inflytande? Eller är de bara politiska marionetter utanför någon egentlig medveten kontroll? Och bortom Jimmie Åkessons populistiska föraktande av queermadonnor på biblioteken och Dramaten, står andra slipsar på kö på Glistrup-Spies’ startbanor med inpyrda rigida missnöjda fördomar som tar näring av tillfälliga kränkta omständigheter. Dessa figurer finns där alltid– alltid! – hukande i snålblåsande martyrskap, kanske inte bara med en låtsaskamera som vapen. Om vinden vänder kan de plötsligt få högröstad luft under vingarna. Det går inte att klicka bort dem – de är en del av samhällets anomalier.

Lev Tolstoy (1828-1910), denne kylige och aristoteliska iakttagare, som med sin obevekliga moralistiska logik, är rationellt resonerande oavsett hur människornas subjektiva och, enligt von Wrights tolkning av Tolstoy: ofta meningslösa inblandning – det spelar egentligen ingen roll vad ledarna gör, historien har ändå sitt förlopp (se War and Peace, Vol III, part II, chapter I; Vol III, part III, chapter I; och Vol IV, part II, chapter I).

Eller som Fjodor Dostojevskijs (1821-1881) demoner slits mellan oförenliga inre konflikter där den arketypiske handlingsmänniskan blint rusar åstad bärande sina rigida övertygelser mot en inbillad ohyggligt fientlig tillvaro. Detta medan dennes kontrapunkt - den kroniske skeptikern - förlamat reflekterar sönder tillvaron och får inget annat gjort än livsfarliga ideologiska konstruktioner – ”livsfarliga” därför att alla medelmåttiga människor rycks med och tror sig i dessa upprepande ideologier möta förklarande sanningsmodeller, som på grund av just upprepningarna tror känna igen sig och som därför är primade och bekanta, och för vilka de är beredda att gå i döden.

Att ge Putin en giftampull ändrar knappast maktspelet mellan NATO-EU/USA-ASIA. Lika lite som det inte spelar någon roll om Big Brother egentligen finns eller inte: kriget fortsätter ändå mellan Oceania, Eurasia och Eastasia, och detta med ett torrt knastrande konstaterande att alla dessa tre hitte-på-makter ändå är för mäktiga för att besegras. Krig är fred - ständigt pågående manipulerande. Eller som Carl Bildt uttrycker saken: ”Mina krig är i diplomatins och fredens tjänst”.

Putins världsbild att vara angripen av västvärldens politiskt-ekonomiska infiltration av Ukraina, är utifrån ryska Ministry of Truth, knappast en otänkbar konstruktion. Lika lite som de konservativa ”tankesmedjorna” och Sannings-ministerierna i Väst har några objektiva sanningar. Eller hur Two Minutes of Hate-liknande fenomen i Fox News, inte ger andra förklaringsmodeller än de som redan finns tillgängliga i konstrukten för Doublethink givet den gruppdominerande världsordningen. Ekon av Newspeak hörs allt från de gamla nationalkrigen i Europa, kolonialismen, till idag med Orangea revolutionen i Ukraina, och Irak, och Myanmar, och Bosnien, och Lundin Oil i Sudan. Vem kan man lita på? Carl Bildt?

Men med internaliserade Thoughtcrimes automatiseras hela kopplet av undvikande-beteenden att överhuvud inte våga tänka annorlunda. Att skrämma till tystnad är betydligt mer basalt och subtilt än att bara fängsla dissidenter. Är det inte snarare volym, frekvens, tempo och durata av hoten och tankekontrollen som dominerar över hur krigen kan bli möjliga att genomföra?

”Indoktrinering” sa sociologen Joachim Israel på 60-talet, är som den dagsfärska AI-termen med ”implementering av falska minnen”? Detta begrepp som introducerades av George Orwell och som framsynt fick 1984-protagonisten Winston Smith att prospektivt erfara den framtida minnesforskningen såsom den nu framstår på 2000-talet. Så visst bör man hålla med Christopher Hitchens att framtidsdystopin i 1984 och förljugenheten i Djurfarmen fortfarande angår.

Om man ändå försöker förstå makteliternas strävan över kontroll över samhället och medborgarna utifrån bara ett fåtal högaktuella faktorer, så kanske man kan tycka att detta ”bara” blir ekonomisk historia. Men välj dessa tre: a) klimatförändringar, b) råvarutillgångar, och c) energiförbrukning. Med enbart med dessa tre aspekter är det tillräckligt för att förstå vilka enorma intressen som ligger förborgade i dessa. Och som också skapar en fond av självuppfyllande journalistiska konstrukt som kan trummas ut i massmedia...

... med mitt nymornade intresse för Orwell, von Wright och Hitchens, så blir detta mycket mer än bara ekonomisk historia… det blir livsnerven i varför tankekontrollapparaterna (”telescreens”) måste kontrolleras av politiskt öppna system.

Vad är tankekontroll och vad är ”kultur” i en vidare bemärkelse av ”gemensamma” överenskommelser?

Om det kan gå att mäta hur många som över en viss tidsperiod rekryteras till en absurda tokstolliga rörelser såsom ”Flat-Earth” och "Pizzagate", eller till Antivaxxare, så kan det i viss mån sannolikt också prediceras hur olika andra förändringsbenägenheter påverkas. Konsten att skapa eller slå sönder förklaringar som bildar attityder i alla tänkbara vardagsfrågor över vad som är rimligt och orimligt, i våra stackars små naiva orwellska folksinnen.

Tänka-fritt-är-stort-men-tänka-rätt-är-större-lille-vän; - konsensus blir som manipulerande begrepp som kan användas lite hur som helst bara det får tillräckligt stor spridning.

Determinism är förlamande för den fria tanken.

Lästa böckerna i denna lilla turtagning

• Bildt, C. (2022). Mina krig: politik och diplomati i fredens tjänst. Albert Bonniers förlag.
• Orwell, G. (1949). Nineteen Eighty-Four. Penguin English edition 1989.
• von Wright, G. H. (1994). Att förstå sin samtid. Tanke och förkunnelse och andra försök. 1945-1994. Bonniers.
• Hitchens, C. (2003). Why Orwell Matters. Basic Books.
• Hitchens, C. (2014). Att Dö. Fri Tanke Förlag.
• Stranne, F., & Parsi, T. (2023). Illusionen om den amerikanska freden. Ordfront.
• Tolstoy, L. (2005). War and Peace. Penguin.