Together with the other Dostoyevsky portrays in all his novels, the storyline of the Karamazov-family is one of my absolute favorite. This cascade of externalized mind over mood positions and disparate ideas, thoughts and presumptions given the characters are just amazing.

When I as a late teenager in a hysterically short period of time read all the novels and short stories by Dostoyevskij, I was just stunned! - some of them I've re-read several times, especially "Crime and Punishment" and "Notes from the Underground". Now 40 years later I re-read The Brothers Karamazov once again. And, I have to say, I'm not that overwhelmed as I was as a 20-ish youngster, but the novel is still a very captivating and intriguing read!

In this novel the Fyodor Dostoyevsky figure, the buffoon, Fyodor Pavlovich Karamazov, the brothers Karamazov's father is as mad, unpredictable and dangerous as a caricature of a well known political leader. It seems I've forgotten the novel was overfilled with incredibly talkative characters. Some are buffoons, as the father, others are hysterical, bi-polar and hyperactive as Dmitri, still others, if not all..., are half-psychopaths or fulltime psychopaths keeping themselves out of sight and concealed behind the scenes in one way or another. Even the goodhearted personages, as the elder monk Zosima and the youngest brother Alosha, are illustrated with their human shortcomings. Some of the characters are overmuch demanding and ruthlessly calculating their own becoming benefits, others are portrayed as simpleminded, stupid, or naïve. The gallery of characters is fascinating, extremely amusing, and really hilarious.

The narrative has no short oneliners whatsoever, instead, the never-ending pretentious (and mansplaining) monologues (often as a narrative "dialogue" within a narrative - within a narrative - within a narrative) could eventually be summarized as boring - as they all talk a whole lot of shit - but in some peculiar way Dostoyevskij is making art, psychology, philosophy and in one part even neurophilosophy (!) out of all this existential personal nonsense, vendettas, and their often perverted and distorted motifs. Perhaps the way of talking is cultural and mirrors the 19th century of Russia, but if one occasionally has to meet one or two of these talkative half-crazy characters in real life, it would be hard to take it, and hard to really listen to all bullshit.

But, on the contrary, Dostoyevsky's talkative tirades are a philosophical masterpiece. A striking example is when the wise elder monk, Zosima, tells Fyodor Pavlovich Karamazov, the brother's father (who is really mad and dangerous), to be aware of lies:

“The man who lies to himself and listens to his own lie comes to such a pass that he cannot distinguish the truth within him, or around him, and so loses all respect for himself and for others. And having no respect he ceases to love, and in order to occupy and distract himself without love he gives way to passions and course pleasures, and sinks to bestiality in his vices, all from continual lying to other men and to himself. The man who lies to himself can be more easily offended than anyone. You know it is sometimes very pleasant to take offense, isn’t it? A man may know that nobody has insulted him, but that he has invented the insult for himself, has lied and exaggerated to make it picturesque, has caught at a word and made a mountain out of a molehill – he knows that himself, yet he will be the first to take offense, and will revel in his resentment till he feels great pleasure in it, an so pass to genuine vindictiveness.” (p.36 in the Dover edition).”

In Swedish:

Biktfadern Zosima säger till FPK: ”Den som ljuger inför sig själv och lyssnar till sen egen lögn kommer fram till att han inte kan urskilja någon sanning hos sig själv eller runtomkring sig och förlorar aktningen både för sig själv och för andra. Och den som inte hyser aktning för någon kan inte längre älska någon och för att sysselsätta och förströ sig, när man inte har kärlek, ger man sig hän åt lustar och grova utsvävningar och förfäras och förråas i sina laster och allt detta på grund av att man ständigt ljuger både för andra människor och för sig själv. Den som ljuger för sig själv känner sig också mera förorättad än andra. Att känna sig förorättad kan ju ibland vara mycket behagligt, inte sant? Och även om jag vet att det inte är någon som har förorättat mig och att det är jag själv som hitta på denna förolämpning och smyckat ut den med lögner och bättrat på den med för att göra bilden tydligare, märkt ord och gjort ett berg av en liten ärta, och även om jag själv vet detta, är jag ändå själv den förste att bli förolämpad och blir så förolämpad att det känns behagligt, jag rentav förnimmer förolämpningen med stort välbehag och just härigenom leder det till verklig fiendskap.” (s 54 i Stefan Dahls översättning).

Vems sanning är det vi talar om? Finns det en objektiv essensiell "sanning"? Eller skapar vi oss vår sanning? Finns det i så fall kluster av sanningar för olika sociala grupper? Blir fakta mer objektiv om observationer kan kvantifieras, mätas och vägas? Vad är egentligen intuition? Vad är lögn och vad innebär det egentligen att leva ett "sant" liv. Är Dostojevskijs figur, biktfadern Zosima, helt ute och cyklar?

I den avslutande rättegången i Bröderna Karamazov ställs sanningen på sin spets. Efterhand tror sig läsaren veta svaret, dvs "sanningen", men med en än mer driven storyline och med ytterligare ett perspektivskifte skulle mördaren och motivet likagärna kunna vara ett helt annat (t ex en i buskarna smygande Mikhail Rakitin upprättande gamla oförätter, eller varför inte Kolya Krasotkin anstiftad och uppviglad av Rakitin?). Och hur ställs det personliga ansvaret mot ett institutionellt krav eller en social implicit eller explicit överenskommelse i linje med Hannah Arendt's diskussion: hur ser makt- och beroenderelationerna ut mellan Smerdyakov och mellanbrodern Ivan?

Under rättegången vrängs sanningen ut och in - fram och tillbaka. Med dagens modernistiska kriminalromaner är vi både vana och bortskämda vid detta, vilket gör Dostojevskijs roman lite mossig, men den är ändå ett fantastiskt bygge som ännu är lika aktuell - inte minst som en del av hur trollfabriker medvetet skapar falska nyheter och hur globala miljöfrågor också kan sanningsvrängas mellan faktaperspektiv och olika ideologiskt politiska perspektiv.

Poddradio 1. Kropp & Själ

I huvet på en lögnare. I jakten på "sanningen" diskuteras i detta avsnitt av Kropp & Själ, tisdag 28 april, 2020: sanning, lögn, evidens och fejk news. Gäster: Åsa Wikforss, Björn Thuresson och Johan  Eriksson

Poddradion 2. Filosofiska rummet

Vad är sanning och vad är lögn? Vilken roll spelar den vita lögnen? Behövs ett visst mått av förnekelser? Är det bra att alltid säga sanningen? Kan sanningen vara okontrollerbart sårande och irreversibel kränkande? Eller är sanningen revolutionär och ett villkor för ett demokratiskt transparent samhälle med minimerat maktmissbruk? Detta är några av frågorna som diskuteras av Torbjörn Tännskö och Elena Namli i Filosofiska rummet. 

Poddradio 3. Filosofiska rummet

Förnuft och känsla. Jonna Bornemark och Åsa Wikforss samtalar i Filosofiska rummet i maj 2020. Hur sker kunskapsutveckling? Vilken roll spelar intuitionen? Är vi i grunden nyfikna varelser som söker kunskap, eller försöker vi bara bekräfta förutfattade meningar? Är känslor vägledande? Eller missvisande? Hur skapar vi ett bra debattklimat? Hur ändrar man en uppfattning? Hur respekterar vi andras avvikande uppfattningar? Kan man ändra på någons benhårda känslomässiga övertygelse?

"Eftersom orden är våra mest kraftfulla kommunikationsverktyg, är de också våra mest kraftfulla verktyg för att luras och manipulera."

Daniel Dennett

ur Att förstå medvetandet hos människor och  andra djur (sid 18).

NoK (1999).

Några anknytande titlar ur ett Fake-News perspektiv:

Bornemark, J. (2018). Det omätbaras renässans - en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Volante.

Litfin, K.T. (1994). Ozone Discourses: Science and Politics in Global Environmental. Colombia University Press.

Rorty, R. (1997). Kontingens, ironi och solidaritet. Studentlitteratur.

Searle, J.R. (1997). Konstruktionen av den sociala verkligheten. Bokförlaget Daidalos.

Skirbekk, G. (red) (2004). Striden om sanningen - med bidrag av Richard Rorty, Jürgen Habermas, Albrecht Wellmer & Karl-Otto Apel. Bokförlaget Daidalos.

Wikforss, Å. (2017). Alternativa Fakta - om kunskapen och dess fiender. Fri Tanke Förlag.