Sent i November

av Tove Jansson

31 mars 2015

En slags avbruten recension - det kanske kommer mera...

Jag har precis läst den underbara lilla boken "Sent i november" av Tove Jansson. Den finns också inläst av Mark Levengood som fördubblar upplevelsen när tex den lille blyge försagde homsan Toft plötsligt blir arg eller när Filifjonkan får ångest när hon tappat lusten att städa. Eller Hemulen som erkänner en livslögn.

På gränsen till outhärdligt blir det när Onkelskruttet talar till Förfadern och petar honom i magen med käppen när han inte svarar och spegeln går sönder - Tove Jansson slår med en sekunds exponering det som en stillastående Tarkovskij behöver 20 minuter.

10 år senare 😊 Omläsning Januari 2025

Tove Janssons sista bok om Mumintrollen, Sent i november, är som en allegori över existentiell ensamhet. Flera är de som söker sig till Muminfamiljens tomma hus i Mumindalen under deras frånvaro (de går i ide i november) och var och en representerar olika sätt att möta ensamheten: resignation, sökande eller acceptans. Den ödsliga dalen i november framstår både som en förlorad Edens lustgård och som en kall, obarmhärtig värld utan garantier för tröst. Allt skört nedtecknat av Tove Jansson, över dessa varmt vänliga, inkluderande och omtänksamma troll, som ju också kämpar med diverse problem i kulisserna.

Tillvaron i Mumindalen och det tomma huset är som parodiska speglar av antika melankoliska hjälteuppdrag. Men istället för stordåd konfronteras karaktärerna med vardagliga trivialiteter, och sina små rädslor, och sina undvikanden, och sin eget ego, ofta i kontrast till den ständigt frånvarande Muminfamiljen vars tänkta önskningar de försöker lista ut och tillfredsställa.

Det är brustna självupptagna illusioner, ensamhet, fångande av fisk i vattendrag som kan definieras som bäckar-åar-eller-nåt, brödsmulor vid ett sista gästabud för dessa isolerade själar i en pådyvlad gemenskap  som inom kort åter ska skingras när alla försvinner från det tomma muminhuset och går åt var sitt håll ut i den isiga snålblåsten i slutet av november med de första ilskna små hårda snöflingorna för att aldrig mer återvända.

Filifjonkan perfektionistiskt plågad av en ständig rädsla för kaos och oordning. Hon söker trygghet och struktur i den frånvarande Muminfamiljens nyss övergivna hem, men tappar taget och kämpar att återfå meningen med allting.

Hemulen med tidigare viss kontroll över tillvaron men som nu kämpar att fylla tomrummet. Han försöker hitta ett nytt syfte i livet, men försöken är ofta klumpiga, fyrkantigt dominerande och självcentrerade.

Mymlan lättsinnig, frihetsälskande och spontan med en avslappnad attityd. Hon står i stark kontrast till andras oro och grubblerier.

Onkelskruttet åldrande och bitter som gärna klagar på andras beteenden. Men som längtar efter en stor fest där han själv är medelpunkten.

Homsan Toft en blyg och drömmande figur som skyggt söker trygghet; sittande i en skrubb läsande en akademisk halvt obegriplig text om urtidsvarelser.

Snusmumriken en ensling som undviker sociala band och onödiga ägodelar. Han lever äventyrligt för det fria livet, sitt munspel, rökpipa och sin självständighet och ställer sig hjälpsam, men helst ett snäpp utanför.

Förfadern urgammal varelse som vare sig talar eller äter, han bor i kakelugnen och är som en påminnelse över den tid som flytt.

Läs också Mathias Wågs recension i Ord & Bild nr 3-4, 2022 Kritik: Mathias Wåg