Sent i November

av Tove Jansson

31 mars 2015

En slags avbruten recension - det kanske kommer mera...

Jag har precis läst den underbara lilla boken "Sent i november" av Tove Jansson. Den finns också inläst av Mark Levengood som fördubblar upplevelsen när tex den lille blyge försagde homsan Toft plötsligt blir arg eller när Filifjonkan får ångest när hon tappat lusten att städa. Eller Hemulen som erkänner en livslögn.

På gränsen till outhärdligt blir det när Onkelskruttet talar till Förfadern och petar honom i magen med käppen när han inte svarar och spegeln går sönder - Tove Jansson slår med en sekunds exponering det som en stillastående Tarkovskij behöver 20 minuter.

10 år senare 😊 Omläsning Januari 2025

Tove Janssons sista bok om Mumintrollen, Sent i november, är som en allegori över existentiell ensamhet. Flera är de som söker sig till Muminfamiljens tomma hus i Mumindalen under deras frånvaro, och var och en representerar olika sätt att möta ensamheten: resignation, sökande eller acceptans. Den ödsliga dalen i november framstår både som en förlorad Edens lustgård och som en kall, obarmhärtig värld utan garantier för tröst. Allt rart och skört nedtecknat av Tove Jansson.

Tillvaron i dalen och det nyss tomma huset speglar nästan parodiskt antika hjälteuppdrag, men med humoristiska och melankoliska inslag. I stället för stordåd tvingas karaktärerna konfrontera trivialiteter, sina små rädslor och sin egen identitet, ofta i kontrast till den ständigt frånvarande Muminfamiljen.

Filifjonkan är perfektionistisk, neurotisk och plågad av en ständig rädsla för kaos och oordning. Hon söker trygghet och struktur i den frånvarande Muminfamiljens hem men tvingas i stället konfrontera sin egen osäkerhet.

Hemulen är pensionerad och som tidigare hade full kontroll över sin värld men nu kämpar att fylla tomrummet. Han försöker hitta ett nytt syfte i livet, men hans försök är ofta klumpiga, fyrkantigt dominerande och självcentrerade.

Mymlan är en lättsinnig, frihetsälskande och spontan person med en avslappnad attityd till livet. Hon står i stark kontrast till de andras  oro och grubblerier.

Onkelskruttet är en åldrande och delvis bitter individ som gärna klagar på andras beteenden och föredrar att isolera sig.

Homsan Toft en blyg och drömmande figur som skyggt längtar efter tillhörighet och trygghet.

Snusmumriken undviker social band och ägodelar. Han lever för det fria livet, sin musik och sina egna tankar och ställer sig ofta utanför de andras gemenskap.

Förfadern är en urgammal varelse som bor i kaminen i Muminhuset. Han är en påminnelse om den tid som flytt.

Läs också Mathias Wågs recension i Ord & Bild nr 3-4, 2022 Kritik: Mathias Wåg