Uppdaterat referat av föredrag vid Seniorpsykologernas medlemsmöte i Uppsala den 11 maj, 2022; version publicerat som blogg på Facebooksidan för Sveriges Neuropsykologers förening (SNPF).

In English below 

VAD ÄR SORG? - Ett neuropsykologiskt-humanistisk perspektiv

• Mary-Frances O’Connor (2022). “The Grieving Brain”
• George Bonanno (2019). “The Other Side of Sadness”

En av de mest kända teorierna om sorg är den ofta citerade FIFDA-modellen av Elisabeth Kübler-Ross. Hon nämner fem olika stadier i en sorgeprocess: förnekelse, ilska, förhandling, depression och slutligen acceptans. Oavsiktligt, enligt Kübler-Ross själv, var stegen egentligen aldrig avsedda att följa en strikt kurs och senare preciserade hon att det verkar som del flesta av oss snarare hoppar fram och tillbaka mellan stegen och befinner sig på flera nivåer samtidigt. Men därmed upphör väl egentligen också modellens förklaringsvärde? Stegmodeller har ändå blivit som obligatoriska inslag i en populär syn på en "normal" kris- och sorgeprocess – i Sverige har vi Johan Cullbergs bekanta krismodell.

Men mycket kritik har riktats mot detta pragmatiska tillvägagångssätt att analysera och förstå sorg och förluster. Inte minst för att den empiriska evidensen för sådana stegmodeller är ganska tunna. George Bonanno och andra empiriska forskare hävdar till exempel att återhämtning och motståndskraft är mycket snabbare, kraftfullare och mer ojämnt fördelade än vad man tidigare trott. Bonanno’s begrepp "coping ugly " är ett talande uttryck för att sorgen är högst individuell och sker utifrån de erfarenheter och relationer vi råkar ha till det som gått förlorat. Varför kan man inte uppleva befrielse när någon har dött? Kan en förvärvad funktionsnedsättning innebära att man plötsligt kan undvika för höga sociala krav och förväntningar? Är det tillåtet att skratta när man sörjer? Och hur länge sörjer man egentligen? Och med vilken intensitet? Kan sorgen gå över på fem minuter? Får man ta en bira på puben?

Det har visat sig ibland olämpligt att "avtäcka" så kallad förnekad frusen sorg genom att upprepa obehagliga och traumatiska minnen; eller att genomföra upprepningar i organiserad debriefing; eller att sorgen måste ske på vissa sätt; eller att "leva ut" sorgen genom att gråta i olika varianter av katharsis. Förutfattade meningar hur sorgen bör upplevas kan i vissa fall snarare förvärra skuld- och skamkänslor. Förlust av kontroll kan i vissa fall vara ruskigt skrämmande och inte sällan uppfattas som livshotande. Kravet på social trygghet och förutsägbarhet är i sådana situationer ofta akut nödvändigt.

Det finns stora individuella skillnader, vilket också visar att det finns olika neuroanatomiska korrelat och minnen som samvarierar - inte att det bara finns en "korrekt" modell för hur sorg kan hanteras. Både O’Connor och Bonanno refererar att de flesta av oss har en hög grad av ”resilience” som gör att vi egentligen klarar av stora personliga påfrestningar utan att bryta ihop och att de flesta också är tillbaka i arbete inom bara några dagar eller vecka efter en stor förlust. Problemet med tidigare dokumentation är att den gjorts av kliniker och psykoterapeuter som i huvudsak träffat personer med komplicerad sorg (10%) och det därför utvecklats en confirmation bias med förutfattade meningar som a priori och naivt generaliserat detta till att gälla de flesta av oss, och ibland med anekdotiska psykoanalytiska fallstudier diskuterat ”förnekelse”, ”bortträngning” och stegteorier som om de vore dagsens sanning. Empirisk forskning visar annorlunda.

En annan kritik är synen på autenticitet eller "äkthet" av "inre" känslor. Essentialism diskuteras inte fullt ut av vare sig Bonanno eller O’Connor, som båda intar en avvaktande hållning, och blir därmed halvt om halvt vitalistiskt romantiska. Men finns det över huvud taget några "grundläggande känslor" såsom sorg, glädje, avsky, överraskning, ilska och rädsla, vilket Platon, Descartes och Darwin hävdade och senare som Paul Ekman, Tomkins, Adolphs, Solms, Panksepp, m.fl. forskat på 1900-talet? Eller konstruerar vi bara och uppdaterar kognitivt upplevelser genom förväntningar och förutsägelser som sedan kontinuerligt revideras och uppdateras?

Enligt det senare synsättet, som diskuteras i forskning av Joseph LeDoux och Lisa Feldman Barrett, är vi inte offer för en blind nedärvd "essentiell" oundviklighet, utan vi bär snarare ett medvetet ansvar för styrningen av våra högre kognitiva upplevelser. Detta i kontrast till omedelbara undvikandereaktioner som när vi reflexivt skyddar oss vid en plötslig potentiellt livshotande fara. Den första är en exekutiv funktion där vi använder vårt resonemang och våra medvetna impulsinhiberande styrförmågor för att kontrollera våra upplevelser men också för att utvärdera och uppdatera minnen. Den andra är en icke-medveten snabb överlevnadsrespons på bara några millisekunder – och når således inom denna korta tidsram inte någon medveten emotionell upplevelse, den medvetna tolkningen och upplevelsen uppkommer först sekundärt.

Medvetandeforskning är relativt ny och utgör idag en alltmer omfattande aspekt av den neuropsykologiska forskningen om sorg och som utmanar det reduktionistiska black-box-tänkandet. Och som också utmanar den klassiska frankfurtskolans trebenta kunskapsmodell á la Jürgen Habermas att särskilja mellan naturvetenskap, humanvetenskap och samhällsvetenskap.

Men vad är upplevelsen av förlust? Vad är den "sanna" upplevelsen av sorg? Är sorg och saknad en grundläggande primär emotion som utgår från ens "djupaste" och "essentiella" psyke? Eller är sorg inget annat än multipla lager av minnen, föreställningar och brutna förväntningar? Är detta återigen en spegel av det gamla dualistiska dramat mellan kropp och själ?

Om vi sörjer någon eller något är det i en personlig relation där minnena också symboliserar framtida planering, förhoppningar och drömmar - vilket också förklarar att vi saknar berömda kändisar som vi egentligen inte haft någon personlig relation med, men som ändå är en del av medvetandet och vårt liv. Det betyder samtidigt att vi inte sörjer den som vi aldrig någonsin haft några tankar om - såsom en helt obekant person på andra sidan jordklotet.

Att hantera sorg kan ses som att kognitivt konstruera, rekonstruera, dekonstruera, omorientera, förutse, att skapa en ny meningsfull livslinje efter en förlust. Att skapa nya förväntningar och nya prospektiva minnen - dvs. minnen av vad vi tror kommer att hända, och planer som kommer att uppfylla denna förväntade framtid - och som från och med nu inte omfattar de döda eller det vi förlorat. På så sätt kan sorg också bli som en social konstruktion som kan exemplifieras genom olika turer i sociala sammanhang, inte minst vid begravningar, med en definierad turtagning hur de närvarande ritualiserat förväntas uttrycka sin sorg, t.ex. var och hur man sitter, eller vem som bekräftar vem. En person som befinner sig utanför denna inre cirkel, som till exempel vid otillåten kärlek eller hat, får kanske inte uttrycka sig i samma sociala gemenskap.

Sammantaget pekar detta på flera olika kognitiva varianter av fenomenet sorg som ibland kan uppfattas som med en slags kylig stoisk logik och som verkar skrämmande objektifierande, men som ändå öppnar upp för nya varierande individcentrerade former, med alla dess närhets-, relations- och förstärkningsmekanismer, som är integrerade i olika minnesmodaliteter, neurala nätverk och biofeedbacksystem: korttidsminnen, perceptuella minnen, betingning, semantiska minnen, episodiska minnen, procedurala minnen och inte minst: prospektiva minnen.

Begreppet "väntesorg" kastar ljus över det fenomen vi ställs inför inom situationer där vi vet att något kommer att hända i framtiden, eller där våra förhoppningar inte kommer att uppfyllas. Vi förbereder oss för det kommande oundvikliga sista ögonblicket, och vi uppdaterar våra krossade förhoppningar under en pågående livsprocess. Detta är fallet med funktionshinder som förlust av syn, hörsel eller kroppsdelar, eller nyfödda barn med allvarliga hjärnskador, kognitiva funktionsnedsättningar eller med progressiva sjukdomar som pågår över tid. Eller en anhörig med ett allvarligt missbruk som så småningom bryter mot allt socialt ansvar. I väntan på det oundvikliga finns det en oändligt lång rad uppdaterade dagliga sorger.

De sorgereaktioner som brukar nämnas är vanligtvis grupperade i fyra kategorier: a) Autonoma reaktioner (fight-flight-freeze); b) Fysiologiska reaktioner, såsom huvudvärk, domningar, sömnstörningar, nutrition och aptit; c) Emotio-nella reaktioner såsom ledsenhet, gråt, längtan, klamring, skuldkänslor, depression, rädsla, ångest; och d) Kognitiva reaktioner såsom problem med uppmärksamhet, impulsinhibition, ruminering, minne och inlärning.

Men hos alla levande varelser är dessa reaktioner också baserade på förmågan att mer eller mindre bra göra prediktioner, dvs förutsägelser, över hur man ser till att överleva, partnerval och att föröka sig och att undvika fiender eller skadas eller själv bli uppäten. Och hur varje biologiskt system, ner till minsta amöba, självkorrigerar sig när något blir fel genom att på olika nivåer och olika modaliteter beräkna via "prediction errors" nya mer adaptiva sätt att fungera. I detta finns också systemets förmåga att uppdatera sina minnen för att öka sannolikheten för överlevnad både fylogenetiskt och ontogenetiskt. Det handlar helt enkelt om alla de förväntningar, idéer och drömmar vi har, och det som känslomässigt och kognitivt händer när förväntningarna inte uppfylls enligt våra tidigare lärda erfarenheter och personliga behov.

Forskning av bland andra Joseph LeDoux och kolleger, som har kartlagt undvikanden i ångest- och rädsloreaktioner, visar att det finns mängder av empiriska fynd som visar att episodiska minnen, när de aktualiseras, ofta kommer att uppdateras och förändras. Vid sorg kan man därför dra slutsatsen att när ett minne aktualiseras sker en justering av minnet ("uppdatering") när vi upplever att den minnes-värda associationen inte längre är relevant utan måste anpassas till skillnaden i den faktiska nya situationen ("prediktionsfel"). Detta kan jämföras med en neuronal plastisk sannolikhetsprocess som hjärnan bearbetar, och som också ger fysiologiska återkopplingsreaktioner via proprioceptiva och interoceptiva minnesstrukturer mellan det centrala och perifera nervsystemet - och där den fenomenologiska upplevelsen är helt enkelt "ledsenhet" när prediktiva förväntningar inte uppstår - även på millisekunder i en myriad av associationer på lägre modaliteter. Vilket också omedelbart utlöser social bonding och omvårdnadsbeteenden, som en del av en ökad överlevnadsmekanism.

Dessutom kan konturerna av diverse neuroanatomiska korrelat preliminärt upptäckas, och att många beskriver upplevelser av sorg som "randig", dvs. oscillerande med upp- och nedgångar av sorg, in och ut ur reaktioner och associationer, och att frekvensen av denna oscillation varierar och vänjer sig och gradvis avtar, kanske som ett resultat av Donald Hebbs gamla neurala princip, samtidigt som de kanske aldrig helt försvinner utan oväntat kan återkomma vid en händelse eller fråga som vid första anblicken kan verka helt irrelevant, men som ändå har en stark associativ bäring; kanske vid ett prospektivt minne som kommer ikapp och som ännu inte uppdaterats…

Inlärning är en ständigt repetitiv process som involverar frontalloberna, hippocampus, perceptuella system och motoriska områden i hjärnbarken. För att hippocampus ska kunna avlastas och "startas om" måste minnen lagras i olika modaliteter och neurala nätverk och förmedlas via associativa områden t ex i parietalloberna. Dessa processer optimeras genom sömn, under vilken en viss del av minneskonsolideringen tycks äga rum. Särskilt viktig är djup sömn (slow wave sleep). Den danska forskaren Maiken Nedergaard upptäckte nämligen genom djupsömnen vad hon kallade det "Glymfatiska systemet", i analogi med lymfsystemet. Detta som ett hjärnans reningssystem där astrocyterna är mest effektiva under djupsömnen och öppnar en genomsläpplighet i hjärnans blodkärlssystem som gör att avfallsprodukter kan sippra ut och transporteras bort via venerna.

Under djupsömnen sker också en konsolidering av minnen; exakt hur dessa två system (dvs djupsömn / minneskonsolidering) hänger ihop vet forskarna ännu inte, men att det finns ett samband mellan minneslagring, djupsömn och slaggrensning verkar ganska tydligt. Vid utmattning har vila och återhämtning visat sig vara viktigt att ta hänsyn till, men idén om att "sova på saken" är bra för minneslagring, stress och vanlig utmattning, men detta behöver inte alltid vara sant när det gäller traumatiska händelser eller andra obehagligheter. Om man går igenom något obehagligt kan det för vissa vara bättre att vara vaken i ytterligare 6 timmar och i stället göra något helt annat distraherande så att upplevelsen inte konsolideras i nya robusta minnesspår.

Uppdatering av minnen har en direkt psykoterapeutisk komponent. Forskning visar att när minnen aktualiseras tar det cirka 6 minuter för minnen att bli i ett förändringsläge, i ett "rekonsolideringsfönster", vilket innebär en möjlighet till molekylär uppdatering av minnen i cirka 6 timmar efter att minnet aktualiserats. I väl utformade psykoterapier kan nya alternativa minnen implementeras och uppdatera de tidigare kanske dysfunktionella erfarenheterna. Den svåra konsten är förstås att få detta att funka i praktiken, men det finns ett antal olika psykoterapeutiska program som anammat denna approach. Medan andra brukar skämtsamt säger att det är detta som all psykoterapi handlar om, och att skickliga psykoterapeuter, när de väl lyckas, är just minnes-rekonsolidering de arbetat med, fast de inte känt till neuropsykologin bakom det hela😊

Grief & Memory Reconsolidation Theory - A Neuropsychological and Humanistic Perspective

by Barry Karlsson, specialist in neuropsychology

One of the most renowned theories about grief is the often-quoted FIFDA model by Elisabeth Kübler-Ross. She identifies five stages in a grieving process: denial, anger, bargaining, depression, and finally, acceptance. Unintentionally, according to Kübler-Ross herself, these stages were never meant to follow a strict sequence, and she later clarified that it seems most of us rather oscillate between the stages and find ourselves at multiple levels simultaneously. However, does this not essentially diminish the explanatory value of the model? Step models have nonetheless become almost mandatory elements in a popular view of a "normal" crisis and grieving process – in Sweden, we have Johan Cullberg's well-known crisis model.

However, much criticism has been directed at this pragmatic approach to analyzing and understanding grief and losses. Not least because the empirical evidence for such step models is quite scant. Empirical researchers like George Bonanno argue, for example, that recovery and resilience are much quicker, more powerful, and more unevenly distributed than previously thought. Bonanno's term "coping ugly" is a telling expression for the highly individual nature of grief, occurring based on the experiences and relationships we happen to have with what has been lost. Why can't one feel relief when someone dies? Can an acquired disability mean suddenly avoiding too high social demands and expectations? Is it permissible to laugh while grieving? And how long does one actually grieve? And with what intensity? Can grief pass in five minutes? Is it okay to have a beer at the pub?

It has sometimes proven inappropriate to "uncover" so-called denied frozen grief by repeating unpleasant and traumatic memories; or to conduct repetitions in organized debriefing; or to insist that grief must occur in certain ways; or to "live out" grief by crying in various forms of catharsis. Preconceived notions of how grief should be experienced can in some cases rather exacerbate feelings of guilt and shame. Loss of control can in some cases be frightfully scary and not infrequently perceived as life-threatening. The need for social security and predictability is often acutely necessary in such situations.

There are significant individual differences, which also show that there are various neuroanatomical correlates and memories that co-vary - not that there is just one "correct" model for how grief can be handled. Both O’Connor and Bonanno refer to most of us having a high degree of "resilience" that enables us to actually cope with major personal stresses without breaking down, and that most are also back at work within just a few days or a week after a major loss. The problem with earlier documentation is that it was made by clinicians and psychotherapists who primarily met people with complicated grief (10%) and therefore developed a confirmation bias with preconceived notions that a priori and naively generalized this to apply to most of us, and sometimes with anecdotal psychoanalytic case studies discussed "denial", "repression" and step theories as if they were the truth of the day. Empirical research shows otherwise.

Another criticism is the view of the authenticity or "genuineness" of "inner" feelings. Essentialism is not fully discussed by either Bonanno or O’Connor, who both adopt a waiting attitude, thus becoming half-heartedly vitalistically romantic. But are there any "basic emotions" such as grief, joy, disgust, surprise, anger, and fear, as claimed by Plato, Descartes, and Darwin, and later researched in the 20th century by Paul Ekman, Tomkins, Adolphs, Solms, Panksepp, and others? Or do we just construct and cognitively update experiences through expectations and predictions that are then continuously revised and updated?

According to the latter view, discussed in research by Joseph LeDoux and Lisa Feldman Barrett, we are not victims of a blind inherited "essential" inevitability, but rather we bear a conscious responsibility for the direction of our higher cognitive experiences. This contrasts with immediate avoidance reactions, like when we reflexively protect ourselves from a sudden potentially life-threatening danger. The former is an executive function where we use our reasoning and our conscious impulse-inhibiting control abilities to control our experiences but also to evaluate and update memories. The latter is a non-conscious quick survival response in just a few milliseconds – and thus does not reach any conscious emotional experience within this short time frame, the conscious interpretation and experience arise secondarily.

Consciousness research is relatively new and today constitutes an increasingly extensive aspect of neuropsychological research on grief, challenging the reductionist black-box thinking. And also challenging the classical Frankfurt School's three-legged model of knowledge á la Jürgen Habermas to distinguish between natural science, humanities, and social science.

But what is the experience of loss? What is the "true" experience of grief? Is grief and longing a fundamental primary emotion that stems from one's "deepest" and "essential" psyche? Or is grief nothing more than multiple layers of memories, imaginations, and broken expectations? Is this again a reflection of the old dualistic drama between body and soul?

If we grieve someone or something, it is in a personal relationship where memories also symbolize future planning, hopes, and dreams - which also explains why we miss famous celebrities whom we have not actually had any personal relationship with, but who are still part of consciousness and our life. This means at the same time that we do not grieve for someone we have never had any thoughts about - such as a completely unknown person on the other side of the globe.

Handling grief can be seen as cognitively constructing, reconstructing, deconstructing, reorienting, anticipating, creating a new meaningful life line after a loss. Creating new expectations and new prospective memories - i.e., memories of what we believe will happen, and plans that will fulfill this expected future - and which from now on do not include the dead or what we have lost. In this way, grief can also become like a social construction that can be exemplified through various turns in social contexts, not least at funerals, with a defined turn-taking where those present are ritually expected to express their grief, e.g., where and how one sits, or who acknowledges whom. A person who is outside this inner circle, such as in forbidden love or hatred, may not be able to express themselves in the same social community.

In summary, this points to several different cognitive variants of the phenomenon of grief, which sometimes can be perceived with a kind of cool stoic logic and which seems frighteningly objectifying, but which still opens up for new varying individual-centered forms, with all its proximity, relationship, and reinforcement mechanisms, which are integrated into different memory modalities, neural networks, and biofeedback systems: short-term memories, perceptual memories, conditioning, semantic memories, episodic memories, procedural memories, and not least: prospective memories.

The concept of "anticipatory grief" sheds light on the phenomenon we face in situations where we know something will happen in the future, or where our hopes will not be fulfilled. We prepare ourselves for the coming inevitable last moment, and we update our shattered hopes during an ongoing life process. This is the case with disabilities such as loss of sight, hearing, or body parts, or newborns with serious brain damage, cognitive impairments, or with progressive diseases that occur over time. Or a relative with a serious addiction that eventually breaks all social responsibility. In anticipation of the inevitable, there is an infinitely long series of updated daily sorrows.

The grief reactions that are usually mentioned are typically grouped into four categories: a) Autonomous reactions (fight-flight-freeze); b) Physiological reactions, such as headaches, numbness, sleep disturbances, nutrition, and appetite; c) Emotional reactions such as sadness, crying, longing, clinging, guilt, depression, fear, anxiety; and d) Cognitive reactions such as problems with attention, impulse inhibition, rumination, memory, and learning.

But in all living beings, these reactions are also based on the ability to more or less well make predictions, i.e., forecasts, about how to ensure survival, mate selection, and reproduction, and to avoid enemies or being injured or eaten. And how every biological system, down to the smallest amoeba, self-corrects when something goes wrong by calculating at different levels and modalities via "prediction errors" new more adaptive ways of functioning.

This is simply about all the expectations, ideas, and dreams we have, and what emotionally and cognitively happens when the expectations are not met according to our previously learned experiences and personal needs.

Research by Joseph LeDoux and colleagues, who have mapped avoidance in anxiety and fear reactions, shows that there are plenty of empirical findings that show that episodic memories, when actualized, often will be updated and changed. In grief, one can therefore conclude that when a memory is actualized, an adjustment of the memory ("updating") occurs when we experience that the memory-worthy association is no longer relevant but must be adapted to the difference in the actual new situation ("prediction error"). This can be compared to a neuronal plastic probability process that the brain processes, and which also gives physiological feedback reactions via proprioceptive and interoceptive memory structures between the central and peripheral nervous system - and where the phenomenological experience is simply "sadness" when predictive expectations do not arise - even in milliseconds in a myriad of associations at lower modalities. Which also immediately triggers social bonding and caregiving behaviors, as part of an increased survival mechanism.

Moreover, the contours of various neuroanatomical correlates can preliminarily be discovered, and many describe experiences of grief as "striped", i.e., oscillating with ups and downs of grief, in and out of reactions and associations, and that the frequency of this oscillation varies and gets used to and gradually decreases, perhaps as a result of Donald Hebb's old neural principle, while they may never completely disappear but unexpectedly can return at an event or question that at first glance may seem completely irrelevant, but which still has a strong associative bearing; perhaps at a prospective memory that catches up and has not yet been updated...

Learning is a constantly repetitive process involving the frontal lobes, hippocampus, perceptual systems, and motor areas in the cerebral cortex. For the hippocampus to be relieved and "restarted", memories must be stored in different modalities and neural networks and mediated via associative areas, e.g., in the parietal lobes. These processes are optimized through sleep, during which a certain part of memory consolidation seems to take place. Particularly important is deep sleep (slow wave sleep). The Danish researcher Maiken Nedergaard discovered through deep sleep what she called the "Glymphatic system", analogous to the lymphatic system. This as a brain's cleaning system where astrocytes are most effective during deep sleep and open a permeability in the brain's blood vessel system that allows waste products to seep out and be transported away via the veins.

During deep sleep, there is also a consolidation of memories; exactly how these two systems (i.e., deep sleep / memory consolidation) are connected, scientists do not yet know, but there seems to be a clear connection between memory storage, deep sleep, and slag cleaning. In exhaustion, rest and recovery have been shown to be important to consider, but the idea of "sleeping on it" is good for memory storage, stress, and ordinary exhaustion, but this does not always have to be true when it comes to traumatic events or other unpleasantness. If you go through something unpleasant, it may be better for some to stay awake for another 6 hours and instead do something completely different distracting so that the experience is not consolidated into new robust memory tracks.

Updating memories has a direct psychotherapeutic component. Research shows that when memories are actualized, it takes about 6 minutes for memories to be in a change mode, in a "reconsolidation window", which means an opportunity for molecular updating of memories for about 6 hours after the memory has been actualized. In well-designed psychotherapies, new alternative memories can be implemented and update the previous perhaps dysfunctional experiences. The difficult art is of course to get this to work in practice, but there are a number of different psychotherapeutic programs that have adopted this approach. While others jokingly say that this is what all psychotherapy is about, and that skilled psychotherapists, when they succeed, are just memory reconsolidation they have worked with, even though they did not know the neuropsychology behind it all.

Scientific and philosophical references in       

alphabetical order

(See relevant research articles or books                            

by the respective authors)

• Adolphs, Ralph
• Björkstrand, Johannes
• Bonanno, George
• Buzsáki, György
• Craig, Bud
• Cullberg, Johan
• Darwin, Charles
• Descartes, René
• Deutsch, Helene
• Ekman, Paul
• Feldman-Barrett, Lisa
• Freud, Sigmund
• Friston, Karl
• Furmark, Tomas
• Harré, Rom
• Henrich, Joseph
• Holmes, Emily
• Kübler-Ross, Elisabeth
• LeDoux, Joseph
• Lennér Axelson, Barbro
• Lindemann, Erich
• Lundgren, Britta
• Nader, Karim
• Nedergaard, Maiken
• Neimeyer, Robert
• Nussbaum, Martha
• O’Connor, Mary-Frances
• Panksepp, Jaak
• Phelps, Elizabeth
• Plato
• Rönnbäck, Lars
• Seth, Anil
• Solms, Mark
• Solomon, Robert
• Tolle, Eckhard
• Tracy, Jessica
• Währborg, Peter
• Wegner, Daniel
• Worden, William
• Ågren, Thomas