Mary Shelley's bok från 1818 "Frankenstein: eller den moderne Prometeus" är ständigt lika aktuell.

Idag har jag sett den som barnteater vid Uppsala Stadsteater under titeln "Frankensteins R-R-Rädda Monster". Det var matiné kl 2 på eftermiddagen. Salen var befolkad av 10-åringar med föräldrar och personal från diverse fritis-&-Company. Åsså jag, som strax innan haft både engelsk konversation och filosofisk lunch med en god vän. Varför sätter man upp en "skräckteater" som barnpjäs? Man blir nyfiken!

Det är härligt när barn spontant ropar "se upp" eller entusiastiskt troskyldigt försöker lära monstret att tala när han på bruten bäbis-svengelska försöker säga fjariil… fjaaariiil… fjäriiil, ja!: fjäril! och barnen skrattar, och räcker upp handen, och försöker hjälpa den stackars varelsen som hamnat så fel i tillvaron, men behöver så mycket hjälp. Tjusig barnteater!

Det är tre skådespelare på scen: Jennifer Amaka Pettersson (som Mary Shelley), Emil Brulin (som monstret), och Harry Friedländer (som Victor Frankenstein). Regi Minna Krook som gjort en kärnfullt småputtrig iscensättning med pricken ordentligt över i:et, med barnkomprimerat etiska frågor om utanförskap, tillhörighet och ansvar i vardagsrummet - strålande fint gjort, och som utan att skrämma slag på barnen och kanske tack vare "skräcktemat" fick lite lagom kalla kårar som förstärkte ett lekfullt allvar.

Boken om Frankensteins odöpta monster väcker många frågor, dels förstås konstgjord befruktning och hur oönskade foster hanteras - genetikforskningen kommer på sin spets och rätten att leka med elden att "leka Gud" (Prometeus). Men den stora frågan är utanförskap och inkludering, och som dr Frankenstein gör: förskjuta en varelse som man inte ens ger ett namn, bara för att det inte passar ens förväntningar. Sammanfattningsvis kan man säga att det är ett elegant sätt att skapa sig stora problem.

Om du tänker se en filmatisering på temat detta "monster", börja med Kenneth Branagh's film med Robert de Niro i huvudrollen som Varelsen.