På svenska nedan
In Peter Handke's book "Slow Homecoming," geologist Valentin Sorger makes his return to Europe, this from a solitary research post in Alaska: "The High North," as well as in the wilderness, on the North American continent, together with native peoples, Indians, as reminiscences of a lost origin, but who still remain.... Sorger begins to draw his own map, outside of the common reality, his own path, his own places he visited, which were important - the Europe of his own; places perhaps unimportant to others, but alive to him: stories of meaning: a Homeric odyssey for Sorger's life and existence.
The text is, in Old German way, built up from sometimes eternally long sentences and as-if quotations of single words, as if these ones had some kind of "transmitted" or "special" meaning. The sentences do not often go off on half pages and the additions never seem to end, but it is details and fragments constructing complete wholes that from the original German seem almost impossible to translate, anyway, I think, without really being able to check, it seems like all the relevant set parts, really end up right :-)
Although the book is quite short, the content is, thanks to all associations, or rather: dissociations, like endless nudges between details that are noticeably compact. It’s easy to lose orientation - but thanks to a kind of subjective space-time and the protagonist Sorger's geographical travel nevertheless form a Gestalt that rhythmically commutes between foreground and background. Sometimes with short erotic omnipotent fantasies or hints, which suddenly are cast into the story as with an extra frenetic chauvinism, yet very gentle.
Interestingly, all the noticeable everyday observations by Sorger, which at first seem to lack context, but which fill unexpected voids, such as that a cat does not want to be carried around outdoors. Or, how the grains of sand in the waterways roll over each other. Or, how Sorger sweaty and weeping walks uphill when his friend the ski instructor in the Rocky Mountains is found dead on an unannounced visit. Everything is changing with sudden unexpected differences. Or does he really create contexts? Or is it me the reader who deconstructs differences and voids and then construct meaning by myself? Or is this Handke-story just a pretentious nonsense stone soup?
Peter Handke's text on Sorger is postmodernistic, or rather deconstructivistic. Incidents and moments are depicted with seemingly loose associations, loose fragments that fit into almost anything in the story's cracks, and create bridges to a larger project in an almost meta-magical way: a weave that slowly intertwines: but where occasional fragment is just the difference in a movement, as a slow path towards the goal - or perhaps in other words: towards "home". What is "home" according to the slowly returning Sorger? such as an Odysseus' slow return, Sorger reach out for Europé. He encounters various extravagant existences, for example, a lost-in-space (suicidal?) Cyclops in New York that "locks" Sorger into a kind of restaurant cave half desperate seeking a meaning of life. What is it to becoming home? Is it even possibly to come home, or is it just "as if" to come home? Concrete realism or metaphysics, that is the question.
Sorger is nevertheless a hopeful seeker on a path toward a destination of his journey; if not now, so in the not too distant future.... It is civilization, community, togetherness or loneliness, existence and desperation.... a novel that requires reflection.
LÅNGSAM HEMKOMST
I Peter Handkes bok "Långsam Hemkomst" anträder geologen Valentin Sorger sin hemfärd till Europa, detta från en enslig forskarutpost i Alaska: "Den Höga Nord", liksom borta i ödemarken, på norra amerikanska kontinenten, med f.d. naturfolk, indianer, som reminiscenser för ett förlorat ursprung, men som ändå är kvar… Vem ritar verkligheten? Handke börjar rita sin egen karta, utanför den gemensamma verkligheten, sin egen stig, sina egna platser han besökt, som varit viktiga – sina egna orters Europa, platser kanske oviktiga för andra, men levande för honom: berättelser om mening: en homerisk odyssé för Sorgers liv och existens.
Texten är på gammeltyskt manér uppbyggt av ibland evighetslånga meningar och märkliga as-if-citeringar av enstaka ord, som om just dessa hade någon slags "överförd" eller "särskild" betydelse. Meningarna travar inte sällan iväg på halva sidor och bisatserna tycks aldrig ta slut, men det är detaljer och fragment som bygger helheter som från original-tyskan verkar nästan omöjligt att översätta – men översättaren Margaretha Holmquist har ändå tappert och skickligt lyckats; tror jag iaf, dvs utan att egentligen kunna kolla om alla syftande satsdelar, kors och tvärs, verkligen hamnar rätt.
Trots att den fysiska omfattningen av boken är rätt kort, är innehållet, tack vare alla associationer, eller snarare: dissociationer, som oändliga småmjuka skutt mellan detaljer som omärkligt kompakt gör att man lätt tappar orienteringen – men tack vare en slags subjektiv rumtid och huvudpersonen Sorgers geografiska förflyttningar ändå formar en Gestalt som rytmiskt pendlar mellan förgrund och bakgrund. Ibland med korta erotiska omnipotenta fantasier eller antydningar, som plötsligt gjuts in i berättelsen som med en extra frenetisk chauvinism, men ändå med en ömsint energi. Och plötsligt med småbarnsliga påfund och svettiga strapatser.
Boken kräver stillsam eftertanke. Denna återfärds berättelse går verkligen långsamt, för att inte säga trögt, och är förtätat av korta betraktelser. Intressant är alla inpetade vardagsobservationer, som först verkar sakna sammanhang, men som fyller oväntade tomrum, som att katten inte vill bli buren utomhus. Eller hur sandkorn i vattendragen rullar om varandra. Eller hur Sorger svettig gråtande går uppför sluttningarna när hans vän skidläraren i Klippiga Bergen opåkallat befinns död vid en oanmäld visit. Allt i förändring. Och plötsliga skillnader i upplevelser. Eller skapas det verkligen sammanhang? Eller är det läsaren som dekonstruerar skillnader och tomrum och sedan själv tvingas konstruera mening? Eller är det bara pretentiöst och skitnödigt lurendrejeri av Handke, som kokar soppa på en spik?
Peter Handkes text om Sorger är postmodernistisk, eller snarare mer en dekonstruktivistisk skapelse. Infall och ögonblick skildras med som till synes lösa associationer, som lösa fragment som kan passa in på nästan vad som helst i berättelsens sprickor och på ett nästan meta-magiskt vis skapa bryggor till ett större projekt: en väv som sakta sammanflätas: men där enstaka fragment bara är skillnaden i en rörelse, som att det är processen som är det viktiga, som en långsam väg mot målet – eller kanske med annat ord: ”hemmet”. Vad är ett ”hem” för den långsamt återvändande Sorger såsom en Odysseus delvis irrande återfärd till Europa möter diverse lösryckta existenser. Till exempel en vilset sökande tunnelseende (suicidal?) cyklop i New York som stänger in Sorger i en slags restauranggrotta sökande sig en desperat mening. Vad är det som att komma hem? Kan man komma hem, eller är det bara ”som om” att komma hem till en gäckande föreställning? Konkret realism eller metafysik, det är frågan?
Detta är, som synes, ingen självklar bok, men som ett hoppfyllt sökande på en väg mot resans destination inom en inte långt framskjuten framtid... Är det civilisationen, den skapade gemenskapen, samhörigheten eller ensamheten, existensen och desperationen...?
Berättelse Om Ett Liv
Sommarläsning (2020) i inomhussvalkan. En så oändligt vacker liten roman eller snarare novell. Jag är helt såld på hans vackra språk och respektfulla text ❤