In English below 

Romanen "Klara and the Sun", av nobelpristagaren Kazuo Ishiguro, är en diskussion om Artificiell Intelligens (AI) och teknologiutveckling. På ett outtalat sätt vrider sig texten runt etiska dilemman och teknologiutveckling, särskilt AI och bioteknik.

Filosofen Thomas Nagel’s välkända fråga: How is it to be a bat? är högaktuell i dagens diskussion om virtuella alternativa verkligheter! But, how is it to be a robot? Kazuo Ishiguro öppnar denna roman om roboten Klara med den frågeställningen.

Vi möter Klara som är en robot i ett skyltfönster i en nära dystopisk framtid som verkar längta efter verkliga äkta kontakter. Hon blir sedermera såld som en Artificiell Vän (AV) till dottern till en välmenande överklassmamma. Klara visar anknytning, empati, men också förvirring och oförståelse inför mänskligt beteende. Hon är så nära mänskligt beteende man kan komma. Men hon är en robot. Vilket alla tydligen kan se och märka. Men Ishiguro låter Klara vara berättarjaget. Berättelsen är ett inifrånperspektiv sett ur roboten Klaras ögon. Det går inte att förstå hur ”canny” hon kan tänkas upplevas sig själv, eftersom hon själv inte vet vad det är att vara märklig eller ”uncanny”. Men uppenbart är att det är lätt att tycka om henne. Typiskt är också att hon ges ett feminint genus, vilket idéhistoriskt tycks göra henne mindre ”canny”.

Under ytan diskuterar Ishiguro mänsklighetens sökande efter odödlighet. Det sker via Klaras observationer, som oklart bärs illuminerat framåt av hennes knastertorra tankar. Hos mig som läsare föder detta en katalog av etiska dilemman. En är kring genmodifiering, som man efterhand lika oklart förstår är en faktor i familjen dit Klara hamnat för att vara just en artificiell vän till dottern Josie, som är svårt sjuk i någon mystisk sjukdom (som eventuellt är orsakad av genmanipulation – min tolkning). Och där hennes storasyster Sid tidigare avled innan Klara kom in i familjen. Familjen, nu bestående av bara mamman och dottern, är uppenbart priviligierad och man anar en nära dystopisk framtid genomsyrat klassamhälle med strikt social uppdelning. Ishiguro använder AF:ernas roll som tjänare för välbeställda baserat på sociala ojämlikheter, och hur teknologin kan förstärka dessa klyftor snarare än minska dem.

Grannen Helen och sonen Rick framstår som en slags märklig social rekvisita för att rättfärdiga hela narrativet – och delvis för att ställa obehagliga frågor om närhet, kärlek och ansvar. Men ett perspektivskifte med dessa två outliers skulle likaväl kunna innebära ett fokus som vrider hela narrativet 180 grader. Kazuo Ishiguro är sjukt obegriplig.

Josies fader Paul, är frånskild och är en kärleksfull, fullt aktiv men distanserad pappa till dottern, men som har ett komplicerat förhållande till sin ex-hustru, Chrissie. Han är frånvarande under stora delar av dotterns liv, men han spelar en viktig roll i hennes berättelse. Han är en framstående ingenjör, vilket gett honom ett skeptiskt perspektiv på vetenskapliga och teknologiska framsteg inom AI och genmodifiering, som han starkt ifrågasätter, vilket är en skarp kontrast i boken till de flesta andras, visserligen ambivalenta, men mer accepterande attityder. I en plötsligt intensiv ordväxling med grannfrun Helen och fadern får vi a propos veta att hon kritiserar honom för fascism; delvis därför att han numera bor i ett isolerat stängt samhälle till skydd för en fientlig omgivning.

Ishiguro låter robotkvinnan Klara framstå som ibland fyrkantigt stoisk, logiskt och verbalt smart, men som en individ som också ofta visar mer empati och förståelse än vad de ”riktiga” mänskliga karaktärerna i berättelsen gör. Och som ett utforskande av vad som är inre och ”äkta” ibland nästan som en övertro eller religion: Klara ser SOLEN som en närmast gudomlig, eller i alla fall som en magisk kraft, och ber den utföra mirakel, som att rädda flickan Josie från hennes sjukdom, vilket speglar en aning att tro på något större än sig själv: något innerligt, trösterikt och närande.

Fadern drar sig inte heller för att ”hjälpa” Klara i en situation där han bokstavligen tömmer henne på en substantiell andel ”acrylamidvätska” (”P-E-G Nine Solution”), för att användas för att förstöra en miljöförstörande ”Cootings Machine”, som Klaras närmast psykopatiska hjärna identifierat som roten till all ondska. Textsekvenserna i dessa avsnitt presenteras postmodernistiskt, medan hela den övriga texten är som en roadmovie sedd ur Klaras berättelse.

Att tömma Klara på den essentiella vätskan kan ses som en handling att tömma Klara på hennes "livskraft" eller "essens". Hon offrar sig för Josie. Hon blir därmed också ytterligare mer fyrkantig och förvirrad. Detta kan ses som en kommentar till gränserna för artificiell intelligens. Trots att AI kan visa tecken på förståelse och empati, påminner Ishiguro om att robotarna fortfarande är maskiner vars funktioner kan manipuleras eller förändras.

Alternativt, om denna essentiella P-E-G-vätska, är det som håller Klara "levande" eller fungerande, kan faderns handling, eller kanske snarare: övergrepp (!), ses som en reflektion över frågor om kontroll, ägande och etik i relation till AI. Vad betyder det att ha sådan kontroll över ett annat "väsen", även om det är en maskin? Detta provocerar att ifrågasätta gränserna mellan det levande och det maskinella, eller mellan det mänskliga och icke-mänskliga...

Ishiguro arbetar med ensamheten som vapen, som att bli "förbrukad" eller "gammaldags", och hur en AI-modell kan ersättas av nyare modeller. I slutet av romanen sker ett miljöskifte och en plötslig time-shift. Den är det tredje av tre skiften i romanen. Den första var den plötsliga förflyttningen från butiken; den andra skiftet är den närmaste postmodernistiska apokalypsen där Klara av fadern blir tömt på sin essentialism i sitt offer för den levande människan. Klara verkar nu på slutet som att hamnat på en sorts uppsamlingsplats för utdaterade AVs, där hon sakta verkar tyna bort. Hon ger ingen egen förklaring av detta. Intrycket är nästan som att hon blivit avstängd en tid – delete – omstart – för att sedan återfå sina perceptioner, men nu på en helt ny obekant förvirrande plats. Kan det vara så att Kazuo Ishiguro kommentar hur vi behandlar demenssjuka?, eller med en teknologi som blivit föråldrad – slänger bort den, glömmer att teknologin/funktionen – den skröpliga människan, kan ha spelat en betydelsefull roll i någons liv? Men om apparaten har ett eget, eller annorlunda medvetande, vad händer då?

Ishiguro lämnar många aspekter avsiktligt öppna för tolkning. Klaras specifika plats i slutet av boken är, tror jag, också avsiktligt otydlig. Med en sådan osäkerhet speglar Ishiguro sitt eget alter ego, Klara, med egen osäkerhet och förvirring i en värld som är utformad av och för levande äkta människor. En egen distans till obegripliga mänskliga sociala påhitt. Det kan förstås också tolkas fyrkantigt som ett ovisst och osäkert framtidslandskap för AI och dess plats i mänsklighetens framtid.

Slutet är som en bild på ensamhet och övergivenhet, vilket speglar Klaras ensamhet. Detta tillstånd kan ses som en spegling av ett öde när vi blir äldre och vår roll i samhället avtar. Ishiguro utmanar läsaren att reflektera över frågor om värdighet, syfte och betydelsen av livets sista skeden, oavsett om det är ett mänskligt liv eller livet för en Artificiell Vän när det sakta rinner ut i sanden…

Butiksföreståndaren, från butiken där Klara ursprungligen kom ifrån, återkommer plötsligt i berättelsens sista scen, som en påminnelse om Klaras ursprung och om livet och ödet för Artificiella Vänner efter att de har uppfyllt sina "uppgifter".

1. Klara: Huvudpersonen, en Artificiell Vän (AF) till Josie.
2. Rosa: En artificiell naiv vän till Klara.
3. The Manager: Föreståndaren för butiken där Klara och de andra AFs säljs.
4. Josie: Den sjuka tonårsflickan som Klara köps till för att hålla sällskap.
5. Chrissie: Josies moder.
6. Paul: Josies far.
7. Helen: Grannkvinna och moder till Rick.
8. Rick: Grannpojke som inte är "lifted".
9. Vance: Helens ungdomsförälskelse.
10. Capaldi: Medvetandeingenjörartisten.
11. Sal: Josies sjuka äldre syster som avlidit innan romanens början.
12. Melania Housekeeper: Hushållerska (eventuellt tidigare barnflicka) till Josies familj.
13. The Cootings Machine: En specifik teknologisk miljöförstörare.

English 

The novel "Klara and the Sun" by Nobel Prize winner Kazuo Ishiguro is a discussion of artificial intelligence (AI) and the development of technology. In an unspoken way, the text revolves around ethical dilemmas and the development of technology, especially AI and biotechnology.

Philosopher Thomas Nagel's famous question: How is it to be a bat? is highly relevant in today's discussion of virtual alternative realities! But what is it like to be a robot? Kazuo Ishiguro opens his novel about the robot Klara with this question.

We meet Klara, a robot in a shop window in a near-dystopian future who seems to long for real, genuine relationships. She is later sold as an Artificial Friend (AF) to the daughter of a well-meaning upper-class mother. Klara shows attachment, empathy, but also confusion and incomprehension of human behaviour. She is as close to human behaviour as you can get. But she is a robot. Which everyone obviously can see and notice. But Ishiguro makes Klara the narrator. The story is an inside perspective, seen through the eyes of Klara the robot. It is not possible to understand how "canny" she might perceive herself to be, because she herself does not know what it is to be strange or "uncanny". But it is also obvious that she is easy to like. It is also typical that she is given a female gender, which seems to make her less "canny" in the history of ideas.

Beneath the surface, Ishiguro is discussing humanity's search for immortality. This is done through Klara's observations, which are vaguely illuminated by her bone-dry thoughts. For me as a reader, this leads to a catalogue of ethical dilemmas. One is about genetic modification, which we gradually realise is a factor in the family, where Klara has ended up as an artificial friend to her daughter Josie, who is seriously ill with a mysterious disease (possibly caused by genetic manipulation - my interpretation). And where her older sister Sid died before Klara joined the family. The family, now just mother and daughter, is clearly privileged, and one senses a near dystopian future permeated by a class society with strict social divisions. Ishiguro uses the role of AFs as servants of the rich, based on social inequalities, and how technology can reinforce rather than reduce these gaps.

Neighbour Helen and son Rick appear as a kind of strange social prop to justify the whole narrative - and in part to raise uncomfortable questions about intimacy, love, and responsibility. But a shift in perspective with these two outliers could just as easily mean a focus that turns the entire narrative 180 degrees. Kazuo Ishiguro is inscrutable.

Josie's father, Paul, is divorced and a loving, fully active but distant father to his daughter, but has a complicated relationship with his ex-wife, Chrissie. He is absent for much of his daughter's life but plays an important part in her story. He is a respected engineer, which has given him a sceptical view of scientific and technological advances in AI and genetic modification, which he strongly questions - a sharp contrast in the book to the admittedly ambivalent but more accepting attitudes of most others. In an intense exchange with the neighbour Helen, we learn that she criticises him for fascism, partly because he now lives in an isolated gated community, protected from a hostile environment.

Ishiguro portrays the robot woman Klara as sometimes stoic, logical, and verbally clever, but also as an individual who often shows more empathy and understanding than the 'real' human characters in the story. And as an exploration of what is inner and "real", sometimes almost like a superstition or religion: Klara sees the SUN as an almost divine, or at least magical, force and asks it to perform miracles, such as saving the girl Josie from her illness, reflecting a hint of belief in something bigger than herself: something inner, comforting and nourishing.

The father also does not hesitate to "help" Klara in a situation where he literally empties her of a considerable amount of "acrylamide liquid" ("P-E-G Nine Solution") to be used to destroy an environmentally destructive "Cootings Machine", which Klara's almost psychopathic brain has identified as the root of all evil. The text sequences in these sections are presented in a postmodernist manner, while the rest of the text is like a road movie from Klara's point of view.

The draining of Klara's essential fluid can be seen as an act of draining Klara of her 'life force' or 'essence'. She sacrifices herself for Josie. This also makes her more angular and confused. This can be seen as a comment on the limitations of artificial intelligence. Although AI can show signs of understanding and empathy, Ishiguro reminds us that the robots are still machines whose functions can be manipulated or altered.

Alternatively, if this essential P-E-G fluid is what keeps Klara 'alive' or functioning, the father's action, or perhaps more accurately, abuse (!), can be seen as a reflection on issues of control, ownership, and ethics in relation to AI. What does it mean to have such control over another 'being', even if it is a machine? This provokes questions about the boundaries between the living and the machine, or the human and the non-human...

Ishiguro deals with loneliness as a weapon, such as being 'used up' or 'old-fashioned', and how an AI model can be replaced by newer models. At the end of the novel, there is an environmental shift and a sudden time shift. This is the third of three shifts in the novel. The first was the sudden relocation from the shop; the second shift is a nearly postmodern apocalypse where Klara, by her father, is deprived of her essentialism in her sacrifice for the living human. Klara now seems to have ended up in some kind of collection point for obsolete AFs, where she seems to be slowly fading away. She gives no explanation for this. It is almost as if she has been switched off for a while - restarted - and then regained her perceptions, but now in a completely new, unfamiliar, confusing place. Could it be that Kazuo Ishiguro is commenting on how we treat people with dementia, or with technology that has become obsolete - throwing it away, forgetting that the technology/function - the frail human being - may have played a significant role in someone's life? But if the device has a consciousness of its own, what happens then?

Ishiguro deliberately leaves many aspects open to interpretation. Klara's exact location at the end of the novel is also, I think, deliberately unclear. With such uncertainty, Ishiguro mirrors his own alter ego, Klara, with uncertainty and confusion in a world designed by and for living, real people. An own distance from incomprehensible human social inventions. Of course, it can also be interpreted in a square way as an uncertain and insecure future landscape for AI and its place in the future of humanity.

The ending is an image of loneliness and abandonment, reflecting Klara's loneliness. But she doesn’t mind. This state can be seen as a reflection of a fate as we grow older and our role in society diminishes. Ishiguro challenges the reader to reflect on questions of dignity, purpose and the meaning of the final stages of life, whether it is a human life or the life of an artificial friend as it slowly fades away.....

The Manager of the shop where Klara originally came from, suddenly reappears in the final scene of the story as a reminder of Klara's origins and of the life and fate of Artificial Friends after they have completed their "tasks".

1. Klara: The main character, an Artificial Friend (AF) of Josie.
2. Rosa: A naive artificial friend of Klara.
3. The Manager: The manager of the shop where Klara and the other AFs are sold.
4. Josie: The sick teenage girl that Klara is bought to keep her company.
5. Chrissie: Josie's mother.
6. Paul: Josie's father.
7. Helen: Woman next door and Rick's mother.
8. Rick: Neighbour boy who is not "lifted".
9. Vance: Helen's teenage crush.
10. Capaldi: The mind-control artist.
11. Sal: Josie's sick older sister, who died before the novel began.
12. Melania Housekeeper: housekeeper (possibly former nanny) for Josie's family.
13. The Cootings Machine: a specific technological pollutant.