Varför går inte vänner i psykoterapi? I ett professionellt nätverk på Facebook där jag är medlem diskuteras just nu, på en liten undanskymd plats (temat dränks av allt annat…) varför vänskapsrelationer sällan adresseras för samtalsbehandling eller som "parterapi". Och det är ju uppenbart att vänskapsrelationer utsätts för ordentliga påfrestningar och utmaningar genom livet. Så frågan är välfunnen. I inläggen framgår att det i Sverige sällan förekommer parsamtal mellan vänner, medan det i södra Europa preliminärt kanske är vanligare med nätverksbaserade samtal.

Jag kan tänka att det är bra att definiera ”vänskap” och gränslanden mellan olika andra närhets-, arbets- och kärleksrelationer. I boken ”Kärlek och vänskap - en filosofibok”, av filosofen Bengt Brülde diskuterar han olika aspekter och sätter också vänskapsbegreppet i relation till andra relationer, men också filosofiskt hur min existens definieras av mitt tänkande, varande i världen och av relationen till signifikanta andra, som jag-och-du, och den ”fria viljan”, som att jag kan välja vilka relationer jag deltar i, som utifrån olika nyttoaspekter (utilitarism), eller utifrån ansvar och pliktetik i samhället, som att jag kan inte överge någon som är beroende av mig. Vilken roll spelar relationen och solipsismen och kulturen för hur vi tolkar och förstår vår värld? Ofta ser man vänskap som en potentiellt mer jämlik relation (kanske i stil med sociologen Alberoni’s gamla definition), medan andra socioekonomiska definitioner av relationer är mer konfucianskt hierarkiska som att veta sin plats. Då förflyttas också lojalitetsbanden i förhållande till hur beroendeförhållandet ser ut. Om jag är ekonomiskt beroende i en relation, så påverkas givetvis mina förväntningar och tolkningar av relationen.

Men alla vänskapsrelationer är ju inte alls så himla jämlika som vi tror, och de kan ha helt olika förväntningar och betydelser för varandra – vilket i sig naturligtvis kan vara en källa för besvikelser. Att överge någon smärtar. Men det smärtar olika mycket. Antagligen beroende över hur mycket man investerat och planerat i relationen – i slarvigt vardagstal säger vi att man är ”olika viktiga” för varandra – och det kan väl vara giltigt för någon på andra sidan jordklotet, men upptäckten av detta kan vara plågsamt smärtsam för den som plötsligt blir övergiven och där jag trodde (kanske narcissistiskt) att jag betydde mer för den andre än vad som visade sig vara fallet.

En snabbintervju bland några närstående ger att det kan smärta minst lika mycket att förlora en nära vän, som att förlora en kärlekspartner. Vad är denna smärta? Och det är väl den som pockar på bearbetning….? Jag tänker att en aspekt är att förstå det hela som minnen och prospektion, dvs förväntan, förhoppningar, projekt, projicering och planering. Ju mer framtida planer som relationen innefattar, desto mer måste rivas upp och deaktiveras vid en separation eller i ett svek. Det här är som en sorgeprocess där prospektiva minnen (förhoppningar och planer) måste revideras, eller uttryckt med modern minnesteori: rekonsolideras. Rekonsolidering är, kort sagt, att gamla minnen stärks eller uppdateras efter aktivering. När ett minne aktiveras kan det ibland destabiliseras. (Se andra flikar i denna blogg, t ex: Ångest och rädsla och Sorg och Neuropsykologi).

Forskningsläget, just nu, är att det krävs att minnet ska vara aktiverat inom ett "rekonsolideringsfönster" (dvs aktivering inom 6-10 min och varaktigt upp till cirka 6 timmar). Vi registrerar ju ständigt massa saker, men dessa sveper förbi i en flod av associationer, uppdateras och rensas. För att få en varaktig förändring krävs att det nya minnet, nyoriente-ringen, förlusten (upplevd som sorg) upprepas ett antal gånger. Ofta sker detta spontant, men framför allt sker det cykliskt. Minnen som aktiverats rekonsolideras aldrig på exakt samma sätt - det sker alltid någon liten uppdatering - eftersom vi kompletterar minnet med alltid någon ny liten association. Ältandet av en förlust, kan därför vara bra, men bara om man förstår det i ett perspektiv av att något pockar på uppmärksamhet - och i viss mån finns det kanske ibland en självläkande nudging process i ältandet – men sannolikt krävs att minnena uppdateras för att ältandet efter hand ska avta.

Sorry, om det här samtidigt blev en utvikning av vänskaps- och relationsteori till minnesteori. Om detta skriver ju Brülde inget alls (det är inte hans fokus) – men jag tror att om man ska förstå processerna kring sorg, psykoterapi, vänskap och kärlek, måste man utveckla filosofin att omfatta även neuropsykologi med dess aspekter av uppmärksamhet, minne, inhibitionsförmåga, flexibilitet och nyorientering.

I min lilla snabbintervju bland vänner och bekanta, så svarar flera spontant att det var en oväntad och spännande fråga, men trots den ovana tanken, att de gärna skulle gå i någon form av professionell counselling för att diskutera vänskapsproblem – men inte med alla, vilket blev en intressant asymmetrisk reflexion... Men de skulle dra sig att gå till en psykoterapeut eller familjerådgivare – det skulle kännas för ”sjukt”. Trots att de alltså skulle göra det om det gällde deras partner eller barn. Tyvärr verkar även gruppsykoterapi nästan lite omodernt, vilket är konstigt när det finns så bra kunskap. Det är kanske dags att vända individualiseringen.

Ur en blogg 10 november 2019